Hittade en Novell jag skrev för 10 år sedan, enjoy!
Hjärnspöken
Paul kallsvettas, han känner den välbekanta kylan ner längst med ryggraden, klumpen i halsen och det allmänna obehag som denna händelse brukar framkalla hos honom. Det var inte så att Paul frös till i panik och inte visste vad han skulle göra. Han visste precis vad han skulle göra. Men det han inte visste var hur han skulle göra det. Det får ju inte bli som förra gången detta hände, det får bara inte det, det skulle han inte klara av en gång till. ”Nej inte en gång till”, han yttrade orden ohörbart tyst, men att få säga de med munnen istället för att tänka gjorde det mer konkret och sant. Sant i den mening att han verkligen skulle försöka att inte låta det gå över styr.
Han stirrar på glaset, det är ett tvång, kan inte släppa det med blicken. En gång till var han tvungen att titta på det, bara för att vara säker på att det inte stod 2.7cm från högra bordskanten och 5.32cm bakom tallriken. Han tar fram sitt måttband och mäter avstånden. ”4.5cm från höger bordskant, 10.4cm från tallriken”, Paul skakar på huvudet och suckar när han mimar orden för sig själv, hans huvud nuddar bordet och han känner den kalla glasskivan mot sin svettiga panna, tar djupa andetag, blundar med ögonen för att få vila, vila bara en liten stund.
Paul vaknar upp, han stirrar tomt upp i ett tak som rör sig alldeles för fort för att han ska kunna klara av det, kväljningarna kommer och han hostar till, taket fortsätter röra sig, han känner hur svetten rinner från pannan. Ord försöker tränga sig ut ur munnen på Paul, men istället bildas det röda bubblor av saliv och blod, de spricker.
Äntligen slutar taket att röra sig, han hör röster, eller mummel, det är något som pockar på hans uppmärksamhet, stör, irriterar. Han försöker röra huvudet mot ljudet. Det går inte. Paul kan inte, någonting hindrar honom, hindrar honom från att röra någon del av sig. Han börjar skrika, skrika för allt vad han är värd, skrika för att få komma loss, han svär och kastar svordomar mot rösterna strax bortanför hans synfält, skriker tills all luft är slut och han svimmar.
När Paul vaknar upp nästa gång så vet han fortfarande inte vart han är, han vet bara att han inte trivs där. Något hemskt har hänt med honom, han vet det innerst inne, känner det på sig.
Paul rycker huvudet framåt med all kraft han lyckas frambringa ur sin svaga kropp, bröstkorgen häver sig upp mot det vitrutiga taket, huvudet är dock kvar på samma fixerade ställe som förut. ”Släpp loss mig för helvete, släpp mig loss LOSS”, gråten sitter i halsen när han lyckas yttra orden och desperationen lyser i hans ögon. Han andas tungt för att sedan strax efter börja rycka och slita sig för att försöka komma loss, ett skrik av outhärdlig smärta ekar genom rummet när de kalla hårda bultarna slits i Pauls händer, armar och ben. Helt stilla lägger han sig, känner efter ordentligt om det verkligen är så som han tror. Med gråten i halsen och med små rörelser rör han handen fram och tillbaka, när han känner det kalla stålet så kommer tårarna, han gråter.
Några timmar senare vaknar Paul upp igen, han hade somnat när tårarna tagit slut, han slår upp ögonen och ser en man stå där, står där lutandes över honom. Paul blir skrämd och rycker till med huvudet, han känner hur det är fastsatt i bänken och skriker till av smärtan som sprider sig från pannan och ut över hela huvudet.
”Är du klar nu?”, säger mannen.
”Klar med vad?”, replikerar Paul
”Med det där skådespelet du pysslar ned”
”Vilket jävla skådespel?, släpp loss mig din tokdåre!”
”Inte riktigt redo än märker jag, jaja, du har bara dig själv att skylla”, mannen lämnar Pauls synfält igen och börjar gå mot dörren.
”Nej, gå inte! Lämna mig inte!”, dörren stängs.
”Fan…”
Paul slår upp ögonen. Mannen står över honom igen.
”Är du redo?”
”Redo för vad?”
”Rredo att bli av med högra handen”
”Nej, nej, nej det kan jag inte säga att jag är, höger hand är mig ganska kär faktiskt, skulle helst se att du inte tar den”
”Inte ditt beslut”, mannen tar fram en ganska grovtandad såg och fingrar lite på taggarna.
”Men varför i helvete frågade du mig för då! SLÄPP LOSS MIG!”
”Det roade mig”
”Lustigkurre, det är du det, fy fan säger jag”
”Tyst med dig och bit ihop”
”Bit ihop i vadå?, tungan eller?, sluta jävlas och släpp mig!”
”Ingen dum idé, bit dig i tungan, det lär hjälpa, eller något” , mannen börjar såga i Pauls handled,
”Det blir jobbigast när vi kommer in till benet, då får du verkligen visa vad du går för.”
Paul hann aldrig höra det sista, han svimmade så fort sågen nuddade handleden och smärtan kom.
Paul vaknar upp, han tror att allt bara varit en väldigt hemsk, intensiv och verklig dröm. Han tror väldigt fel. Han kan känna hur det sticker i hans högra hand, det gör ont, men han kan inte röra fingrarna. Snart går det upp för honom att den där mannen, vem han nu var, verkligen sågade bort hans hand, Paul börjar gråta. Fotsteg hörs utanför dörren, några samtalar med viskningar, Paul blundar och låtsas sova, mannen kliver in genom dörren och går fram till Paul.
”Vi vill ju inte få det infekterat.”
Paul fortsätter att låtsassova.
”Du kan låtsas hur mycket du vill, detta kommer ändå att väcka dig förr eller senare, antagligen förr”, mannen sätter i en strömsladd i ett kontaktuttag, Paul ”sover” vidare. Ett högt skrik hörs när strykjärnet trycks mot handleden.
”Inget ja kan göra grabben, måste liksom få det att läka ihop lite snabbare än planerat, och jag har hört att detta ska vara bra”, mannen fortsätter att pressa strykjärnet mot handleden. Mannen tar djupa andetag av den härliga doft som bränt människokött skapar, han kan riktigt smaka på den sötma i lukten som många ovana missar. Han torkar bort lite av det stänk av frätt kött som spridit sig upp längst armen på Paul, om han skulle göra något skulle han göra det rätt. Han höjer rösten för att höras över Pauls skrik, ”eller ja, hört och hört, jag har sett det på film, och du vet väl vad man säger, allt som händer på film är sant”, mannen skrockar lite lätt medan han tar bort strykjärnet och blåser på handleden, ”Ptja, det där ser väl fint ut”.
”Jag hatar dig, fy fan för dig ditt jävla as! Detta kommer du få ångra!”
”Jasså? Kommer jag det?”
”JA! Jag har kontakter!”
Paul får ett ena kanten på ett strykjärn rakt in i tinningen, han dör på fläcken. Daniel står över honom och andas tungt, ”fan, jag ville ju inte göra så här”, han spänner loss Paul och välter ner honom på golvet för att själv lägga sig på sängen. ”Helvete, detta kommer jag nog få ångra, hah, han hade rätt”, Daniel tittar upp i taket och funderar på vad hans lärare kommer att säga om det, kommer nog att en bli bakläxa det här. Men vafan, han irriterade mig.
Daniel reser sig upp, kliver över Pauls kropp och öppnar fönstret så att en ensam solstråle träffar mitt på sängen, han går sedan genom det kala rummet ut till korridoren. Han stänger och låser dörren efter sig och går åt höger, inne i korridoren är det mörkt, det enda ljus är från lampor högt upp som ger ifrån sig ett dovt gult sken. Tavlor hänger på väggarna med diverse morbida och fasansfulla bilder, en lång matta smeker väggen genom hela korridoren. Han tar snabba steg fram mot slutet av korridoren och den dörr han bävar för att öppna, ”lika bra att få det gjort”, han stannar framför dörren, knyter båda nävarna och tar ett djupt andetag, knackar försiktigt tre gånger, sedan två gånger lite hårdare.
”Kom in”
Daniel tar ännu ett djupt andetag, öppnar dörren och går in genom den i en snabb rörelse, han stänger dörren lika fort bakom sig igen.
”Jaså, det är du Daniel!”, Lars tittar på honom med ett stort leende på läpparna, ”hur går det för din kära patient?”
”Jo, herrn, det var precis det jag kom hit för att rapportera om”
”Men ut med det då pojk!”, han tittar på Daniel med stora öppna ögon och fortfarande med leendet på läpparna.
”Ja, han… han dog, herrn”
”Nej men oj, gjorde han?”, Lars kinder sjunker lite och veck bildas i pannan, ”ja dö skulle han ju ändå, men…, var det av handen?”
”Nej herrn, jag slog han i skallen med strykjärnet, herrn”
”Jasså, ja då är det inte så konstigt, varför gjorde du det Daniel?”, han börjar bläddra i de papper som ligger på skrivbordet, sneglar upp på Daniel titt som tätt.
”Han störde mig herrn, kunde inte hålla tyst”
”Jag förstår, gå iväg till de andra pojkarna nu och lek”
”Men, får jag inget straff?”, Daniel inser sitt misstag och inflikar snabbt ett litet ”herrn”.
”Nej, jag har full förståelse, gå och lek”
”Ja, herrn”, Daniel vänder sig om och går ut genom dörren, stänger dörren bakom sig och stegar iväg mot uppehållslokalen, ett leende sprider sig över hans ansikte.
Lars släpper de papper han håller på att bläddra med, lutar sig tungt tillbaka mot ryggstödet och gungar lite, att det alltid blev så här, varför kan de aldrig lära sig att hålla sig i styr. Han drar i spaken på stolen och lutar sig ner ännu en bit. ”Fan, han skulle ju lida mer den jäveln, så som han låtit oss lida under alla dessa år, men nu ska de bli ändring.”, Lars blundar och somnar med ett stort leende på läpparna.
Lars öppnar ögonen och ser det svart-vit-rutiga golvet, ”usch så retro, hatar såna här ställen”, han häver sig upp så att pannan släpper från glasskivan, sveper lätt det kalla kaffet och viftar till med handen för att få notan.
”Hmm”, Lars tar fram måttbandet, ”4.5cm från höger bordskant och 10.4cm från tallriken, helt perfekt”, Lars höjer rösten, ”Eller vänta, jag kommer till kassan och betalar istället”, han häver sig upp och sträcker lite på sig medan han tittar ut genom det stora fönster som är precis framför honom, livet ute i staden är som det alltid är, hektiskt, han skrockar och går mot kassan.
”Det blir 35kr tack”
”35kr? är det sant så är det hemskt”, Lars ler mot kassörskan men ger henne 50kr, hon ler.
”Behåll växeln”, Lars vänder på klacken och går ut genom dörrarna, ut till den riktiga världen och alla de bekymmer den medför, han andas in den härliga luften och börjar med lätta steg gå ner för gatan.
