Ibland känns min okunnighet om bilar lite mer påtaglig än annars. Som igår t.ex.

Jag var och hämtade Daniel, vi åkte upp till berget för att gå en runda. När väl kommit runt så låste jag upp bilen och vi satte oss.

Nyckeln vreds om, alla lampor och displayer börjar blinka frenetiskt. Hastighetsmätaren börjar rycka, det låter som om bilen är besatt av en demon, jag stänger av bilen. Jag vrider om igen och samma sak upprepar sig. Nu börjar svetten tränga fram över hela min kropp, kallsvetten, den som kommer när något inte fungerar som det ska. Jag tittar på Daniel.

“Hör du?” säger jag och vrider om nyckeln igen. Han tittar oförstående på mig
“Hör vadå?”, jag har glömt att Daniel inte har körkort, han är mer ovan vid bilar än vad jag är. Jag förklarar att det låter konstigt, allt blinkar och att motorn inte går igång.

Så vad gör jag nu när jag sitter här halvt panikslagen och en bil som inte går igång. Jo jag gör det en alltid gör i sådana situationer, jag ringer min Far. Han undrar om han ska komma och hjälpa till, jag känner att det är lite väl långt för att hjälpa mig så jag föreslår att jag ska ringa nån sorts assistans som jag tror att jag har. Det lät bra tyckte far, men ring igen när du vet mer.

Jag slår numret till assistansbolaget, pratar med en trevlig kvinna där som vänligt berättar för mig att jag inte har någon assistansförsäkring längre då den gått ut en månad tidigare. Hon föreslår då att jag får ta det med mitt försäkringsbolag. Jag tackar för hjälpen och ringer vidare till försäkringsbolaget. Även där får jag tala med en trevlig kvinna som förklarar för mig att jag inte har assistans hos dem heller, hon uttrycker dock lättnad när hon får veta att jag står på en parkering och inte ute längst vägarna någonstans. Hon önskar mig lycka till.

Min tanke nu är att vi måste bogsera bort bilen, men med tanke på att vi är på ett berg och bromsarna fungerar så räcker det egentligen med att vi puttar bilen till nedförsbacken så kan jag rulla ner. Jag bor precis nedanför backen så det skulle funka perfekt! När jag tänker sätta planen till verket inser jag att rattlåset inte går upp när jag sätter i nyckeln, jag kan inte styra bilen om jag väl fick iväg den. Jag kan inte ens bogsera den då rattlåset är i.

Hopplösheten börjar komma, den som kommer när dyra saker går sönder. I mitt inre ser jag framför mig hur jag måste skrota bilen, eller bärga och laga den för tiotusentals kronor. De värsta scenariorna byggs upp. Det är varmt i bilen, outhärdligt varmt med tanke på att den stegrande paniken bygger upp än mer olust i kroppen. Utanför kan vi inte heller vara då det är helt fullt med knott.Jag ringer far igen.

Han tror att det är batteriet som det är fel på, jag är tveksam då flera lampor o.s.v. lyser i bilen när jag vrider om nyckeln. Han frågar grannen som är mekaniker, han tror också att det är batteriet, han frågar om han ska komma med startkablar. Jag säger att det inte behövs, jag kan ringa Tobbe, han kan säkert hjälpa mig, annars kan nog Simon det.

“Ring mig när du vet mer” säger min Far, jag lovar att göra det.

Jag ringer Tobbe, Madde svarar och jag förklarar min prekära situation, hon frågar om hon ska be Tobbe komma upp med startkablar, jag säger att det vore underbart. Under hela samtalet så skrattar hon igenkännande då och då, hon är inte ovan vid startkablar, det värmer, får mig att tro på att detta kommer fungera. Det var en trygghet i skrattet som gjorde mig lugn och tacksam. Tobbe är på väg med kablar, detta kommer ordna sig.

En evighetslång väntan påbörjas, den där vi står på parkeringen med motorhuven på vid gavel och startkablar på väg. Äntligen kommer Tobbe, det känns som om det tagit en timma fast det kanske tog 5 minuter. Jag visar hur bilen beter sig när jag försöker starta den, han nickar. Han tar fram startkablarna och vi försöker. Det misslyckas. Vi försöker igen och bilen går igång.

Lättnaden som infinner sig är enorm. Jag kommer få hem bilen, det kommer ordna sig! Tur att jag börjar jobba sent dagen efter så jag kanske hinner ordna med den då. Jag tackar Tobbe så himla mycket och vi beger oss från berget. Jag skjutsar hem Daniel och beger mig mot mitt hem. Ringer far och säger att den fungerar nu och att det var batteriet, han säger att jag ska ta en liten extrasväng så det kanske hinner ladda sig lite. Jag gör som han säger, sedan åker jag hem, varvar ner och går och lägger mig.

Fredagsmorgonen kommer, jag ringer till bilverkstan och undrar om det kan vara batteriet det är fel på eller om det är något allvarligare. Han säger att det verkligen låter som batteriet, jag undrar om de har tid att byta det idag. Det har de inte. Jag frågar vad ett batteri kostar, för det kan väl inte vara så svårt att byta själv?

“Nej då, det är enkelt att byta det fixar du lätt” säger han, jag känner mig hoppfull.

Jag ringer Far igen, han och Mor sätter sig i bilen och kör hem till mig. Vi ska köpa batteri och så har han med sig lite verktyg som kan vara bra att ha. De anländer, vi åker till verkstan och köper batteriet, åker tillbaka och sätter i det nya. Jag sätter mig i bilen och känner att spänningen byggs upp. Jag vrider om. Bilen startar.

Lättnaden när den fungerar som den ska är helt enorm. Det löste sig, jag är lycklig igen! Mor och Far ser hur lättad jag blir och det gör dem glada, de beger sig hemåt igen. Jag går in till min lägenhet och börjar skriva på det här inlägget.

Nu sitter jag här, glad, och ser fram emot att få köra bilen när jag ska till jobbet i eftermiddag.

Där har vi boven. Batteriet hade gjort sitt och om jag tror rätt så var det inte bytt sedan bilen gjordes, så då har det ändå hållit ett bra tag, det var nog dags. Tänk så pigg bilen kommer vara nu, det känns underbart!

Men den paniken, att verkligen inte förstå vad som kan vara fel eller hur en ska lösa det, här har vi en maskin som jag drar runt med längst de Svenska vägarna, och om något händer så är jag helt maktlös, det känns jobbigt på riktigt. Undra om det finns kvällskurser för att lära sig mer om att meka med bilar?

Fridens.