Jag kände en doft

När jag stod på perrongen för att åka hem från Stockholm förra veckan så kände jag en doft i luften. Jag kände igen den väldigt väl och letade vart den kan ha kommit från. Den försvann periodvis och sedan kom den tillbaka, ytterst irriterande.

Sedan anlände ett tåg på motsatt sida från där mitt tåg skulle gå från, alltså samma perrong men fel spår. Då känner jag lukten igen och en kille kommer fram från bakom en pelare och fimpar en cigarett.

Ja fast det var ingen cigarett, det var marijuana han hade stått och puffat på, inte konstigt att jag kände igen lukten och till slut kunde placera den. Jag var nog helt enkelt inte beredd på att stöta på den doften på en allmän plats här i Sverige. Har det verkligen blivit så drogliberalt?

Orsaken till att jag känner igen den lukten är att i Vancouver så fanns den överallt. Och då menar jag verkligen överallt. Vet inte hur många gånger jag fick tacka nej till att röka lite. Sedan jag kom hem så var detta nog första gången doften letat sig in i näsan min, inte konstigt det tog ett tag att registrera vad det var.

Vet inte riktigt vad jag känner för detta om jag ska vara helt ärlig. Jag är kluven mitt i tu där ena delen känner att vuxna människor ska väl få göra vad de vill så länge det inte skadar någon annan? Samtidigt tycker jag att det är illa nog med de två lagliga droger vi redan har och rent spontant är nog alkohol mycket mer skadligt. Svårt att göra jämförelsen dock med tanke på att alkoholanvändningen är så otroligt mer utbrett, hade alla gått runt och rökt på lika mycket som folk dricker nu så hade vi antagligen sett väldiga effekter av det också.

Medberoendeproblematiken är hemsk oavsett vilken drog vi än pratar om. Varför är så få saker Ja eller Nej, allt svävar omkring i den där kanske-sfären mitt emellan. Magkänslan i mig säger ett Nej här, men sedan kommer den där “jaaa en har det inte väldigt positiva effekter när det kommer till smärtlindring för cancersjuka o.s.v? Ska de verkligen behöva lida extra mycket när hjälpmedel finns, är du helt hjärtlös?”. Och det vill en ju inte vara.

Jag tror helt enkelt att jag får sväva runt i min kanskebubbla ett tag till, pendla mellan ja och nej tills jag har mer på fötterna så att säga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *