Så har dagen kommit då porttelefonen gör intåg i byggnaden. Kluven är ordet jag vill välja när det kommer till att beskriva känslan av det.

Det känns så fånigt att dörren ska behöva vara låst dagtid, behöva en kod eller nyckel för att komma in, vad är det för fel på att bara öppna dörren? Jag tycker till och med att det är irriterande att dörren är låst på kvällen!

Så nu ska vi använda en kod för att komma in mellan 06-22, och mellan 22-06 är det nyckel som gäller. Egentligen förstår jag inte grejen med att vi ska få det heller, för så mycket problem har vi inte av att folk springer i trapphusen. Kan nog räkna på en hand gångerna jag fått reklam/besök av något som inte varit post eller tidningar, under snart de två år jag bott här, ganska acceptabelt tycker jag.

Rent spontant känner jag att det leder till ett mer otryggt samhälle som spär på någon form av rädsla för andra människor än de en har nära, så känner jag spontant.

Om jag ser det rent ur ett porttelefonsperspektiv så är det verkligen en dröm som går i uppfyllelse! Har aldrig haft en porttelefon innan, tänk vad roligt att få prata med folk genom den! MÄKTIGT!

Men den mäktighetskänslan är inte stark nog för att väga över sorgen att mitt liv över en natt blev lite mer avskärmat och instängt.

Fridens.