Trygghet och rädsla

Funderade lite på detta strax efter att jag avreagerat mig på den där porttelefonen som har installerats i byggnaden. Jag är fortfarande lite upprörd, men mest för att den verkar vara helt vansinnig. 06-22 går det alltså att använda kod eller nyckel för att komma in, en kan också ringa till någon i byggnaden som släpper in en via en knapp. Mellan 22-06 så är det enbart med nyckel som en kan komma in i byggnaden. Så då har porttelefonen ingen som helst mening. Om det är något jag tycker vore bra med en porttelefon är att jag skulle slippa gå ner till dörren om jag ska släppa in nån på kvällen. Vafan. Mitt liv har just blivit mycket jobbigare, hur ska jag kunna öppna dörren när jag bär på en massa grejer liksom!

Jaja, men det var inte det jag skulle skriva om här, men nu blev det så ändå. Det jag funderade på i kölvattnet av denna “trygghet” är hur vi tycker att samhället blir värre hela tiden och att allt var mycket tryggare när en annan var barn.

Det där måste väl ändå ha mycket med perspektiv att göra? Jag kan aldrig påminna mig att jag tyckte något var särskilt farligt när jag var liten, och jag kan nästan garantera att mina brorsöner just nu känner precis samma sak. För de lever i det och då är det som det är, de vet inte om vilka faror som kanske lurar runt hörnet. Allt är ett äventyr.

Som vuxen kan jag se tillbaka på min barndom och inse att det kanske inte var så säkert som jag tyckte när jag var barn. Kanske inte är så bra att springa runt bussparkeringarna och krypa runt under bussar eller krypa in i bagageutrymmet på samma bussar. Men för mig var det ett äventyr och inget farligt, fanns enbart möjligheter.

Jag inser att det är jävligt lätt för mig att sitta och skriva detta då jag inte har några egna barn. Men jag tror faktiskt att alla oroar sig lite för mycket. Jag gick alltid till skolan när jag var liten, vi fick inte börja cykla till skolan förrän vi gick i fjärde klass. Då cyklade jag till min farmor, som bodde nära skolan, istället och ställde den där och gick därifrån. Eller så gick jag över den stora vägen och genade genom massa trädgårdar för att komma till skolan. Ibland gick jag även den vanliga vägen till skolan, inte så ofta dock.

Väldigt få i skolan jag gick i fick skjuts dit i alla fall. Det har nog minst lika mycket med oro som i vårt ökade välstånd att göra.

Det jag vill komma fram till är nog helt enkelt att: Nej världen har inte blivit så mycket hemskare sen du var barn. Allt handlar om perspektivet, när du var barn såg du inte farorna, enbart äventyret. Nu som vuxen ser du enbart farorna och aldrig äventyret.

Fridens.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *