En vän har lämnat jordelivet

Jag var iväg till Kanada i September i år som ni kanske kommer ihåg. Huvudsyftet med det besöket var att hälsa på min vän D. Jag hade tänkt göra det under en ganska lång tid fast det aldrig blivit av. D fick en cancerdiagnos i början av sommaren och då kände jag att det verkligen blev angeläget. Om inte annat för att få honom att tänka på lite andra saker också, och för att få träffa honom innan något hemskt skulle hända eller så. För en vet aldrig med den där sjukdomen.

Veckan efter att jag åkt hem så började han med cellgiftsbehandling. Jag snackade lite med honom nån månad senare, då sa han att han haft rätt ont över lag det senaste. Han sa även att jag tajmade in mitt besök väl då det var typ sista veckan som han var riktigt pigg.

Den 18e December så var han inne hos läkaren, hon sa att behandlingen inte fungerade och att han antagligen inte skulle överleva 2016.

D dog den 28e December 2015. Och det är så jävla illa att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Hittills har jag inte gråtit men nu när jag skriver om det så kommer tårarna, för det är liksom så orealistiskt att han är borta.

Han var en underbar man, snäll, omtänksam, rolig och eftertänksam. Sa vad han tyckte, älskade att cykla samt bilsport. Vi var rätt lika. Stor del av mitt intresse av cykling kommer från honom, även han var nykterist, vi delade ett bilintresse och lyssnade på samma sorts musik. Vi fick kontakt där på jobbet i Kanada och på den vägen var det. Jag har inte en aning om hur många gånger han krossat mig i foosball. Helt ärligt så tror jag att han har påverkat mig på mer sätt än vad jag kan tänka mig. Det var även han som började kalla mig H-Bomb.

Nog för att kontakten varit sporadisk under de senaste åren, men några mail fram och tillbaka har det blivit varje år.

Jag är så sjukt tacksam över att jag hälsade på när jag gjorde, att jag fick träffa honom när han fortfarande hade ork och kunde hänga med ut på grejer, vi cyklade, promenerade, var på cykeltävling och hockey. Det kanske är egoistiskt av mig men jag är riktigt glad över att mitt minne över honom är ett där han inte enbart ligger stilla i soffan som något sorts paket utan som den aktiva kille han faktiskt var.

Just nu är sorgen stor, och jag känner att jag måste få ur mig detta innan det nya året börjar. För nog kommer han att finnas kvar hos mig även då, men den sorg jag känner nu vill jag helst lämna under 2015 och inte ta med det in i 2016.

IMG_4265

Ett foto jag tog på honom när jag var över i September, tror det är första dagen och vi gick ner till stranden. D i förgrunden, vid vattnet ser ni hans fru E och deras hund Bruno.

Tog även en bild på honom när vi var iväg på cykeltävlingen. Jag tror att det där var hans favoritcykelmössa. Det lät så på honom när han pratade om det i alla fall.

IMG_4295

När vi jobbade ihop så hade jag i stort sett alltid med mig min kamera till jobbet. Då och då när jag kom hem så fick jag en överraskning när jag bläddrade genom bilderna. Det kunde vara en bild som denna.

IMG_0979

Men efter en Ultimate Frisbee-match så fick jag en rejäl överraskning. Några av de vi spelade med hade med sina barn, dessa började han fota också. Helt plötsligt hade jag mig ett litet troll i kameran.

IMG_1773

Hur som helst så är han jävligt saknad och mina tankar går till hans familj. Måste vara så sjukt jobbigt, jag kan inte ens försöka förstå hur jobbigt.

I det mail jag skrev till honom, som visade sig bli det sista, så avslutade jag det med

But I guess that it’s the big picture that matters, rest now, RIDE HARD LATER!

Och det hoppas jag att du gör D, vart du än är, att du har din cykel och att du kör så hårt du bara kan. SHRED THEM HILLS!

R.I.P.

Fridens.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *