Var och hälsade på hos Sjödins ikväll, för att avnjuta samkväm, semmelwrap och finalen av På Spåret. Mycket trevligt!

Sjödins yngsta dotter har dock utvecklat en smärre skäggfobi under sin uppväxt. Vart den kommer från har jag ingen aning men oftast när jag anländer till deras boning möts jag av tårar och åter tårar av sagda dotter. Det brukar bli som så att hon springer från mig, gråter och skriker lite i ungefär 20 minuter innan hon värmer upp och sedan börjar tycka om mig igen.

Det var på detta vis jag väntade mig att kvällens besök skulle gå av stapeln. Men tydligen har hon legat i hårdträning inför mötet med mig denna gång. Vilken tös!

Herr Sjödin berättade att barnen sett fram emot mitt besök under hela veckan, och att faktiskt yngsta barnet gått runt och sagt.

“Henrik ska komma, Henrik är snäll!”, först som en fråga och sedan blev hon mer och mer övertygad allt efter som veckan gick.

Projektet blev en succé, hon var inte rädd för mig mer än i kanske 30 sekunder precis när jag gick innanför dörren, men sen kom hon på att Henrik var snäll och då gick det bra!

Jag har således sprungit runt vardagsrummet, varv efter annat med två barn efter mig, och även ibland släpandes efter mina fötter då de tagit tag om mina ben.

Mycket härlig afton, och väldigt värdiga vinnare av På Spåret!

Fridens.