Cykelguden

Det gick fruktansvärt fort ned för backen, fortare än han kom ihåg att det gjorde. Det var helt enkelt på tok för längesen han färdats på cykeln, ett kärt återseende helt enkelt.

Snabbt och smidigt kryssandes mellan långsamt gående pensionärer, lattedrickandes barnvagnsputtandes föräldrar, förvirrade barn och stressande affärsfolk. Grönt, gult eller rött spelar ingen roll när järnhästen är bestigen, då skiner allt grönt som de finaste av gräsmattor. Vad spelar det för roll att bilar får tvärnita när det går i 80km/h för supercyklisten.

Smäckert åtsittande cykelbyxa med hängslor, sjukt snabb hjälm och cykelskor i all ära. Det var cykelkepsen som gjorde det hela fulländat, naturligtvis med skärmen uppfälld framför hjälmkanten där texten ”TRY NOT TO SUCK” stod tryckt. Han var en gud på två hjul, odödlig.

Utan några som helst incidenter så sladdar cykeln in på sjukhusområdet. Nu var det bara det absolut svåraste kvar, att hitta en parkering. Cykeln hade inget stöd, och en så värdefull cykel skulle ändå aldrig kunna ställas fristående, oj nej nej nej nej nej nej nej. Den måste låsas fast i en stadig byggnad eller berggrund.

Av och an vankades det med cykeln käckt på svaj över axeln och cykelskorna klickandes vid varje steg. Snart skymtade han en lekplats där det till synes kunde finnas något ställe att förankra hans cykel. Längst med ena sidan fanns det ett stålgaller som såg otroligt gästvänligt ut och där skred han till verket. Fyra lås hade han med sig i sin härligt slimmade cykelväska och de sattes på med en sådan vana att ingen kunnat ana att han inte gjort det sedan två säsonger sedan.

Efter att sista låset satt på plats så resta han sig upp och hade ett nöjt leende på läpparna.

”OLLE!”

Han vände sig förskrämt om. Någon hade gormat hans namn. Hans skärrade själ mjuknade omgående när han fick se sin älskade komma ut genom portarna från sjukhuset. Där var hon, hans ljus, räddning och livspartner. Personen han älskade mer än allt annat och hon som gjorde hans liv fulländat.

”Jes..”

”OLLE! Vad FAN sysslar du med?”

”Vadå, jag kommer ju för att hämta dig och vår förstfödde!”

”Jotack, men du är för i helvete fyra timmar sen! Och så dyker du upp på din jävla cykel. CYKEL! Hur hade du tänkt få hem oss på den där trampleksaken? Vi är tre personer. Du har inte ens en pakethållare.”

”Men…”

”Inga jävla men här nu. Det tar MAX 10 minuter att åka hemifrån och hit med bil. MAX. Det tar MAX 30 minuter med cykel. Och då räknar jag högt, och högt är fan ingen känsla jag har för din cykel just nu.”

”Ja alltså hjälm..”

”HJÄLMEN?! Du menar att du fick samtalet att vi kunde lämna sjukhuset för FYRA timmar sedan, då bestämde du dig för att ’Åh så härligt, bäst jag letar fram alla cykelgrejer!’. Cykeln förresten, var inte den jäveln på vinterförvaring?”

”Jo..”

”Så du tog alltså bilen, åkte till cykelverkstaden där du har den förvarad över vintern, hämtade cykeln, åkte hem med cykeln, lastade av den, letade reda på alla cykelsaker du har. Vilket jag antar inte var så lätt med tanke på att vi flyttade för en fucking månad sedan, klädde på dig allt och sedan gav dig iväg för att hämta mig och ditt barn?”

”Ja när du säger det så så låter det kanske in..”

”Du. Kan. Dra. Åt. Helvete.”

Med barnet i tryggt förvar i ena armen så tar hon upp sin telefon med andra handen och slår ett nummer, för telefonen till sitt öra, vänder sig om och går in till sjukhuset igen. Olle står och tittar på, storögt.

Han plockar upp de fyra olika cykelnycklarna, låser upp sin cykel. Han sätter sig på sadeln. Klickar i cykelskorna i sina fästen och rullar iväg. Benen känns starka, starkare än någonsin.

Gud.

Han är en cykelgud.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *