Kom att tänka på när jag var i Japan 2014.

Det var en kall februaridag. Jag var i Japan och hälsade på min kompis Jason. Vi hade gått runt i staden där han bodde, Fukuoka. Det var jag, Jason och hans dåvarande sambo, nuvarande fru, Konomi.

Vi kom fram till ett tempel som jag ville titta lite närmre på, för jag tyckte att det var fint. När vi väl kom in på tempelgården så såg vi att det var massa finklätt folk där inne. Vi hade lyckats vandra in mitt i ett bröllop! Det verkade som om själva akten var färdig och att de nu samlades ute på gården precis utanför templet.

Människor överallt med jättefina kläder och så. Jag frågade Konomi om hon trodde att det var okej om jag tog lite kort, det sa hon att det inte var några problem.

Så det gjorde jag, efter en liten stund frågar hon mig “Vill du ta bild med brudparet?”. Jag hann inte säga så mycket innan hon hade rusat iväg för att prata med dom om det. Hon kommer tillbaka och är jätteglad och säger att “De vill jättegärna ta bilder med er!”

Okej, så här är man nu, vid ett tempel i Japan, och får frågan om man vill vara med på ett foto med ett brudpar som jag aldrig träffat innan eller har en aning om vilka det är. Så jag gjorde såklart det som alla skulle gjort. Tacka ja!

De ville ha med Jason också som tur var, så jag behövde inte spela rollen som jättelik västerlänning själv på korten. De frågade vart vi var ifrån, när vi svarade Sverige så sken brudgummen upp och sa “HENKE LARSSON!”. Där snackar vi genomslagskraft. Henke går igenom allt!

Så det var en kortversion av berättelsen om hur vi våldgästade ett bröllop i Japan. Efteråt så gick vi till ett kattcafé och fikade. Var även till ett Ugglecafé… men det vill jag helst glömma såhär i efterhand!

Fridens.