En fika

Jag kan inte hjälpa att säga det, men det var verkligen en helt vanlig dag. Jag vet att det låter klyschigt och fantasilöst, men som sagt. Det var faktiskt bara en helt vanlig dag.

Jag satt där på fiket, minding my own buissness you know? Läste lite förstrött i dagens tidning och tittade ut genom fönstret. Smuttade lite på kaffet och ja, var bara mig själv?

Det var ju inte direkt mitt fel att hon skulle sätta sig där, men det gjorde hon i alla fall. Hon satte sig bara där och började dricka sitt te, jag blev paff, är ju i Sverige, här händer inget sådant. Här är vi tillbakadragna och vill inte ta kontakt med främmande människor. Vi ska sitta själva och vara bittra över att vi INTE tar kontakt. Hon sabbar ju hela grejen för tusan, fattar hon inte det?

”Snön snöar tätt över Moskva vid denna tiden på året”, hon tittar på mig när hon säger det. Hon viskar det liksom, fast högt, en hög viskning med rysk brytning.

”Mmhm, och fåglarna simmar i dammen”, replikerar jag utan att titta upp från tidningen. Men jag måste säga att jag var lite chockad över det hon sagt. Man kan ju liksom inte helt avfärda möjligheten att hon faktiskt är en rysk spion. Det har ju hänt, det har jag sett på film.

”Du råkar inte ha lite is på dig? EIS BITTE!”, säger hon strax efter.

”Nej faktiskt inte, jag brukar ju alltid gå runt med ett par kilo is annars, men idag har du otur tyvärr”, svarar jag lite lojt och fortsatte att smutta på mitt kaffe.

”Men Anders, varför talar du inte med mig?”

”För att jag inte heter Anders?”

”Va? Heter du inte Anders?”

”Nej, jag har faktiskt aldrig hetat Anders vad jag vet”

”Ahh, du är fortfarande på ’den’ platsen, jag ber om ursäkt.”

”Err, vilken plats?”, ja, jag vet att jag inte borde ha frågat, men jag var ju nyfiken på vad detta var för någon underlig och galen kvinna. Det verkade ändå inte som om jag skulle bli av med henne.

”Den vid fönstret såklart?”, svarar hon. Ingen respekt! Driva med mig sådär!

”Lägg av, du menade något annat, jag hörde det allt!”, jag hade i detta läget lagt ner tidningen och praktiskt taget stirrade på henne.

”Men lägg av nu Anders, jag orkar inte fjanta mig mer”

”Vem är du kvinna?!”, kanske var lite okänsligt av mig, men jag var faktiskt väldigt irriterad på henne för tillfället.

”Sluta nu Anders, jag är med barn. Och ja, det är du som är fadern”

”VA!”, hur FAN kunde hon vara med barn? Hon hade ju sagt att det var safe ju!

”Jag är med barn, hör du dåligt? Jag ville bara berätta det för dig så du kan ta ställning till hur du vill gå vidare med det, jag behåller barnet vad du än säger.”

Här svimmade jag, jäkla tur att kaffet var slut i alla fall. När jag vaknade till liv så var hon borta och jag hade något att fundera på… Var det Emma eller Ann-Katrin?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *