Föda vid vägrenen

Idag är det faktiskt den 21a Mars. Det betyder att det var ett år sedan som vår lille Edvard föddes! Grattis på födelsedagen Edvard!

Han var beräknad den 19e Mars men kände att det inte var så himla viktigt att hålla just den tiden, men sen hade han väldigt bråttom. Jag tänkte här gå igenom hur det egentligen gick den där kalla kvällen i Mars 2022.

Jag hade varit i Arvika och arbetat på dagen och kom hem vid 17-snåret på kvällen. Strax efter att jag kommit hem så säger Helene att det nog är något på gång nu, det blir antingen under kvällen eller tidigt nästa morgon som det kommer ske är hennes känsla. Vi funderar lite över hur vi ska lägga upp det hela men inser att om det skulle bli under kvällen så är det bättre att CA är hemma hos mormor och morfar när vi behöver åka in, så det inte blir i panik. Vi ringer och bestämmer att CA ska åka dit på kvällen, vi säljer in det till CA som att han ska till mormor och morfar på ”kvällsbus”.

Jag kommer tillbaka hem vid 19-hugget. Helene känner mer nu, men ingen fara. Jag börjar göra i ordning lite mat så vi kan äta något ifall det blir samma läge som vid förra förlossningen. Maten blir klar och jag börjar äta, Helene vill inte ha något men hon säger att värkarna kommer tätare nu. Vi bestämmer oss för att ringa till förlossningen och säga att vi antagligen kommer in under kvällen. De säger att vi kan åka in när som helst och att vi är välkomna.

19.30 känner jag att vi borde i alla fall tänka på att åka in, men vi bestämmer oss för att börja notera lite tider mellan värkarna för att se om det verkligen är igång. Efter att ha gjort det i en halvtimma och sett att det bara blev mindre och mindre tid mellan värkarna så bestämmer vi oss att åka iväg. Bilen packas färdigt och vi lämnar huset vid 20:15. Vi hinner precis ut på E18 mot Karlstad när Helene får något som hon känner är en krystvärk. Nu är det på riktigt.

Vi ringer till förlossningen igen och frågar vad vi ska göra. De rekommenderar oss att ringa ambulans om vi känner att vi inte kommer hinna in till sjukhuset. Hon säger att vi måste köra lugnt och försiktigt och inte vansinnesköra in till sjukhuset. I mitt huvud tänker jag ”Ja tjena kärring, här ska fan åkas” Men jag lyckas hålla band på känslan och kör ändå hyfsat stabilt. Så fort vi lagt på med förlossningen så ringer vi till 112 och förklarar situationen. De skickar iväg en ambulans.

Kvinnan i luren stannar med oss under hela förlossningen, hon säger till oss att stanna bilen på ett säkert ställe och invänta ambulans. Helene skriker rakt ut att ”HÄR STANNAS INGEN JÄVLA BIL”, i mitt huvud så lyckas jag tänka ut vart det bästa stället är att stanna bilen och kommer fram till att det måste vara vid valnäsmotet. Det är där som E45 från Säffle går ihop med E18 från Oslo och som ska ta oss till Karlstad, efter valnäsmotet så blir det motorväg.

Vid den röda lilla pricken stannade vi.

Vid tillfället har jag ingen aning om varifrån ambulansen kommer, så att stanna på ett ställe där ambulansen inte behöver krångla med hur de ska komma fram känner jag är en rimlig grej. Det visar sig att de kommer från Säffle så platsen blir efter omständigheterna helt perfekt.

Efter att vi stannat så dröjer det inte många sekunder innan Helene tar av sig bältet och vräker sig ut ur bilen, jag frågar vad det är hon håller på med, det är ju snö och minusgrader utanför bilen, men hon insisterar att hon måste röra på sig. Hon går ur bilen och ställer sig på knä vid vägrenen, knäna på asfalten, händerna på gruset.

Personen från 112 som är i telefonen säger till mig vid upprepade tillfällen att jag måste få in henne i bilen. Jag säger att jag inte riktigt vet hur det ska gå till för hon är inte direkt lättflyttad från där hon är nu, samt att bilen är full i bilbarnstolar och grejer. ”RIV UT ALLT OCH FÄLL SÄTET” är ordern jag får från larmoperatören samtidigt som Helene skriker bredvid mig att ”JAG TÄNKER INTE GÅ IN I NÅN JÄVLA BIL!”. Föga förvånande så går jag här på min hustrus order och inte kvinnan i telefonen. Ska väl sägas att vi hade 112-samtalet på högtalarfunktion under hela skedet.

Strax efter att vi kommit ut ur bilen så ser jag lampor som blinkar och hinner tänka ”JA! AMBULANSEN ÄR HÄR”, men riktigt så stor tur hade vi inte. Det var däremot en vägtransportledare som banade väg för 3 stora långtradare som gled förbi där när vi stod och förlöste vårt barn, ganska så fin inramning ändå. Även om jag för en kort sekund funderade på om jag skulle behöva flytta bilen… Det behövde jag inte.

Jag tar hand om Helene på det bästa sätt jag kan under omständigheterna. Vi frågar hur långt bort ambulansen är och får beskedet ”6 minuter”. Hon känner att Edvard är på väg ut och vi båda inser att detta får vi allt lösa själva. Eftersom det är kolmörkt ute så ser jag i stort sett ingenting, jag rensar bilen på filtar och jackor för att värma Helene och börjar även använda telefonen som ett ljus. Jag ser hur huvudet är på väg ut och förbereder mig på att ta emot en liten liten människa.

Larmoperatören säger till mig hela tiden att jag måste ta emot barnet när det kommer och att det är viktigt att det så fort som möjligt läggs på Helenes bröst för att få hud mot hud-kontakt. ”Jaja, jag vet, NOLLSEPARATION!” Vet jag att jag ryter till för jag blir lite stressad av hennes prat just då samtidigt som jag tänker att hur i hela fridens namn ska jag kunna lägga honom på Helenes bröst när han kommer ut? Hon står ju på alla fyra, måste ju vara sämst att försöka lägga henne ner på backen, och hud mot hud? ska jag lägga honom på hennes rygg under jackan?!. Blev nästan lite stött av att hon påpekade att jag var tvungen att ta emot Edvard när han föddes, vad trodde hon att jag skulle göra? Låta honom falla till asfalten?

Strax därefter så kommer då Edvard ut och jag tar emot honom. ”EN PÖJK, DET ÄR EN PÖJK, HAN ÄR UNDERBAR, FIN OCH HELT PERFEKT” eller liknande ropar jag ut när jag fått tag på honom. Larmoperatören undrar om han skriker, jag vänder på honom och slår honom lite på ryggen, sådär som man ser att de gör på film ni vet, han börjar skrika. Jag håller honom så varm jag kan och jag ser hur ambulansen kommer fram, de tar hand om Helene och Edvard, gratulerar oss och när de fått upp båda på britsen så får de komma in i värmen i ambulansen.

Som en yr höna börjar jag plocka i ordning alla saker, lastar in det som ska lastas in i bilen och lägger allt som ska slängas i en påse. Jag cirkulerar runt ambulansen och försöker hitta något fönster att titta in i för att se att de mår bra, huvudet snurrar bara och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Tillslut kommer en av ambulanspersonalen ut igen och jag undrar hur allt gått. Alla mår bra och nu ska vi åka till sjukhuset. Jag får tyvärr inte plats i ambulansen. De tycker jag ser skärrad ut och frågar om jag inte ska åka hem och be någon skjutsa mig till sjukhuset i Karlstad. Detta hävdar jag bestämt är världens sämsta idé, jag tänker inte åka hem, jag tänker åka till sjukhuset. De tittar skeptiskt på mig men inser att de inte riktigt kan hindra mig så de ber mig att köra försiktigt. De åker iväg och jag åker tätt efter.

Väl i bilen så börjar jag skrika, skratta, gråta, ja allt på samma gång. På radion så spelas det housemusik. P3 mix med Samir Yosufi är igång och det hjälper mig att fokusera. Jag ringer hem till mina föräldrar och skrikgråter ut vad som hänt. Så här i efterhand så tycker jag nästan mest synd om dom, kan inte varit lätt att vara mottagaren av det samtalet!

40 km senare är vi framme i Karlstad och sjukhuset, vi får komma in och allt lugnar ner sig. De berömmer oss för hur bra allt gått och jag blir skämtsamt erbjuden sommarjobb på förlossningen.

Sedan befinner vi oss på sjukhuset resten av veckan. En sån jäkla resa. En sak är säker i alla fall, jag har världens starkaste, finaste och mest underbara fru. En annan sak är också säker, det känns väldigt speciellt att ha fått vara den första personen som hållit i min son, det är ändå få förunnat.

I efterhand så har jag insett att larmoperatören trott att Helene legat på rygg ute i vägrenen under all denna tid, och med det i åtanke förstår jag verkligen att hon propsade på att jag skulle försöka flytta in henne i bilen. Och nu skriver jag ”all denna tid” som om det vore en evighet.

18:00 – Helene börjar känna att nåt är på gång
19:00 – Jag kommer hem efter att ha lämnat CA hos mormor och morfar
19:30 – Vi börjar ta tid mellan värkarna
20:00 – Vi kontaktar förlossningen
20:15 – Vi lämnar hemmet för att åka till sjukhuset
20:20 – Krystvärkarna drar igång
20:25 – Ambulans tillkallas
20:45 – Edvard föds
20:47 – Ambulansen anländer

Detta är, som ni förstår, ungefärliga tider, men det var alltså inte mer än 2 timmar och 45 minuter mellan första känningarna och det att han var ute. Vi som hade sagt till varandra att ”Denna gång ska vi åka i god tid så du hinner få bedövning och vi kan ta det lite lugnt på sjukhuset”. HA!

Nån vecka efter allt detta så skickar jag ett meddelande till Samir Yosufi, han som spelade musik på radion när jag åkte med bilen till sjukhuset, och tackade för musiken och det stöd som jag kände. Han blev väldigt rörd över berättelsen och la upp den, med mitt medgivande, på sin insta-story. Senare så undrade han om jag ville vara med och prata i radio om vad som hade hänt, vilket jag tackade ja till. Missade ni den intervjun så kan ni lyssna på den här.

P3 med Samir Yosufi och Kodjo Akolor

Jag tror faktiskt att det var det hela.

Fridens.

ZackZackZack – Bütün

En podcast som jag brukar lyssna på är Blå Måndag. Det är en Svensk synth-podcast. Den släpps då och då och handlar om, ja ni gissade rätt, synth.

Jag har alltid gillat synth, inte allt inom genren men en stor del. Sen tycker jag att det är roligt att lyssna på personer som brinner för något också, så det gör det hela intressant. Dessutom så spelar de mycket musik i podcasten, det gör den ännu bättre!

I det senaste avsnittet så fick vi höra på musik från festivalen “Kalabalik på Tyrolen” som hålls en gång om året. Bland detta potpurri så fick jag höra låten Bütün av ZackZackZack. Den ska ni nu få höra, för jag tyckte den var riktigt go!

Fridens.

En av de finaste kvällarna

Satt och tänkte tillbaka på en av de finaste kvällarna jag haft i mitt liv. Nog för att det har funnits många fina kvällar, men nu ska jag kort berätta om en av de bättre!

Året var 2014 och DUP var iväg för att paddla lite kanot i de Småländska skogarna. DUP skapades 2012 när vi var tre vänner som vandrade Jämtlandstriangeln. Vårt måtto under den trippen var att “Det hade varit drägligt utan packning” eller då DUP “Drägligt Utan Packning” som vi kortade ner det till.

Vi utgick från Hovmantorp i Småland och skulle padda längst med Ronnebyån ner mot Ronneby i blekinge. En tur som skulle ta 3 eller 4 dagar beroende på hur fort en paddlade. Vi gjorde det på 3 dagar då vi sista dagen var rät slitna och det ösregnade. Så vi paddlade på som tusan för att komma fram till vårt mål.

Jag och Johan
Magnus och Patrik

Hur som helst, sista övernattningen blev på en mysig strand, vi badade, hade det gött, grillade och chillade. Sen drog Magnus fram rollspelet! Här sviker mig mitt minne, för jag kommer inte ihåg vad rollspelet hette eller exakt hur det gick till, det enda jag kommer ihåg var att det var så himla roligt. Speciellt när Johan rollspelade en Dansk, den mannen kan imitera Dansk-Engelska vill jag lova.

Och detta var en av de mysigaste kvällarna jag haft i mitt liv. Det var så himla härligt och trevligt. Det är en kväll som jag tänker tillbaka på då och då och blir varm i kroppen!

Rollspel

Som sagt, morgonen efter denna kväll så började det ösregna och vi paddlade som tokar så att vi skulle komma fram till vår destination, För vi var rätt blöta och orkade liksom inte tälta en natt till när allt redan var blött. När vi väl kom fram så duschade vi och packade in sakerna i bilen och åkte upp mot Hovmantorp igen där Johan bodde. På vägen stannade vi och köpte pizza.

På pizzerian så var det en TV som var igång och vi tittade förundrat på den. Vafan är det som händer? Jo hela Sverige stod i brand, under de dagar vi varit iväg och paddlat så hade den stora branden i Västmanland härjat. Mycket kan hända på 3 dagar när en är ute i vildmarken!

Tack för en fin tur och fina minnen!

Fridens.

Uteblivna ambitioner

Året var 2013 och jag var iväg på en tripp till Oskarshamn för att hälsa på min gode vän Patrik. Väl där gjorde vi massa bra och roliga saker. Tittade på grejer, åkte till Öland, var i Kalmar, åkte till Hovmantorp för att hälsa på Johan. Det var några riktigt trevliga dagar helt enkelt.

I denna veva hade jag ambitioner av att börja åka skidor. Nog för att detta var på sommaren, men hösten var ju på intågande så vintern kändes inte allt för avlägsen ändå. Väl inne i nån butik i Kalmar eller Växjö eller vart det kan ha varit så får jag syn på något som jag kände att jag verkligen behövde. Jag har aldrig behövt något så mycket i hela mitt liv.

Pjäxor för längdskidåkning! De var på rea, tror de gick loss på 300:- eller något efter att alla 70% dragits bort. Jag var salig. Nu äntligen skulle det bli av! SKIDOR SKALL ÅKAS!

Men nu sitter jag här, det är 2022 och jag har nog inte haft de på fötterna nån gång sedan jag provade dom i butiken tror jag. Skidköp uteblev på grund av anledningar och sedan glömdes de lite bort och nu känns det inte så aktuellt längre. De ligger dock kvar någon stans i huset!

Men ni kan väl hålla med om att de är svinsnygga? Och att om jag hade börjat skida så hade det gått fort som fanken? Eller?

Ambitioner är bra att ha, men det är nästan bättre när de frias in. I alla fall efter ett inköp.

Fridens.

Idag var det val

Och nu väntar vi på resultatet.

Får se vart detta barkar iväg, blir spännande att vakna upp i morgon och ta del av nyheterna. Oavsett så verkar det bli otroligt jämnt, men jag hoppas att vi alla lyssnar på våra kroppar, för hjärtat är rött och ligger till vänster.

Sen kan jag tycka att det nya sättet en röstar på, med att hämta lappar bakom en skärm istället för öppet, gjorde att allt tog så himla mycket längre tid. Det gjorde det i alla fall där jag röstade. Sen var möbleringen i den vallokalen också ganska underlig. Men hur som helst så ska jag sova nu!

Natti!

Minnet är bra men kort

Skrev ju igår om det där bröllopet som jag var med och våldgästade. Det visade sig att jag hade skrivit om det innan, och det var väl det jag trodde! Jag hittade det gamla inlägget från februari 2014. Jag hade dock inte skarvat så mycket utan kom ihåg ungefär hur det var såhär 8 år senare.

Men det får man väl ändå tycka är helt okej, att ha gjort ett dubbelinlägg om något som hände för 8 år sedan. Kanske är så jag ska börja göra. Publicera om inlägg som jag redan postat… Otroligt bra idé, detta får jag fundera vidare på.

Men nu ska jag ta och försöka skärpa mig och inte dubletta så mycket förrän jag tagit beslut i frågan.

Fridens.

Våldgästa bröllop

Kom att tänka på när jag var i Japan 2014.

Det var en kall februaridag. Jag var i Japan och hälsade på min kompis Jason. Vi hade gått runt i staden där han bodde, Fukuoka. Det var jag, Jason och hans dåvarande sambo, nuvarande fru, Konomi.

Vi kom fram till ett tempel som jag ville titta lite närmre på, för jag tyckte att det var fint. När vi väl kom in på tempelgården så såg vi att det var massa finklätt folk där inne. Vi hade lyckats vandra in mitt i ett bröllop! Det verkade som om själva akten var färdig och att de nu samlades ute på gården precis utanför templet.

Människor överallt med jättefina kläder och så. Jag frågade Konomi om hon trodde att det var okej om jag tog lite kort, det sa hon att det inte var några problem.

Så det gjorde jag, efter en liten stund frågar hon mig “Vill du ta bild med brudparet?”. Jag hann inte säga så mycket innan hon hade rusat iväg för att prata med dom om det. Hon kommer tillbaka och är jätteglad och säger att “De vill jättegärna ta bilder med er!”

Okej, så här är man nu, vid ett tempel i Japan, och får frågan om man vill vara med på ett foto med ett brudpar som jag aldrig träffat innan eller har en aning om vilka det är. Så jag gjorde såklart det som alla skulle gjort. Tacka ja!

De ville ha med Jason också som tur var, så jag behövde inte spela rollen som jättelik västerlänning själv på korten. De frågade vart vi var ifrån, när vi svarade Sverige så sken brudgummen upp och sa “HENKE LARSSON!”. Där snackar vi genomslagskraft. Henke går igenom allt!

Så det var en kortversion av berättelsen om hur vi våldgästade ett bröllop i Japan. Efteråt så gick vi till ett kattcafé och fikade. Var även till ett Ugglecafé… men det vill jag helst glömma såhär i efterhand!

Fridens.

En sorgens dag

Så har det hänt, det som jag snackade om i ett inlägg för nån månad sedan. SAAB’en har nu lämnat mig för alltid.

Helt ärligt så är jag lite ledsen, jag har älskat min fina SAAB sedan första dagen jag la ögonen på den. Det var lite av en barndomsdröm att äga och köra en SAAB 93. Jag minns liksom när de släpptes på marknaden och jag stod där och trånade. Sedan typ 10 år senare så kunde jag köpa mig en egen. Och vilken bil! VILKEN BIL!

Den har tjänat mig väl. Tror den hade gått 12.000 mil när jag köpte den, när jag sålde den hade den gått 28.000. Dock har den stått still nu i två år nästan, så det är klart att det sliter på stackarn.

Den har varit med mig på semestrar och på söndagsturer och fört mig fram och tillbaka till jobbet. Den har fått mig att köra alldeles för fort och fått mig att känna mig levande vid tillfällen då jag mest känt mig död.

Den har gett mig huvudbry, ångest och panik när den inte startat eller krånglat. Men mest av allt så har jag älskat den!

Jag kommer ihåg ett tillfälle i Göteborg, strax efter att jag flyttat ihop med H. Då ställde vi av hennes bil och hade kvar SAABen. Hon hade den till jobbet och jag åkte tåg. En eftermiddag när jag kom hemvandrandes från bussen så såg jag en så sjukt jävla snygg bil stående utanför vår port. Jag tänkte ungefär som “Vafan är det där för bil?! Sån vill jag ha!”, sen visade det sig att det var min kära SAAB som stod där och gnistrade i solen. Det var ett tecken för mig att jag hittat rätt!

Men nu är den såld, på tok för billigt, till en person i Åmotsfors. Jag hoppas att de kommer ta väl hand om den och att de kommer ha lika trevligt som jag har haft i den. För det är en fantastisk bil! Alla borde äga en SAAB nån gång i livet. Komforten är helt otrolig. Och körkänslan…

En av de första bilderna på skönheten
Den sista bilden på skönheten.

Tack för allt kära SAAB. Jag hoppas att jag får se dig igen nån gång. Eller kanske inte, det gör nog för ont.

Och jag vet att det är så fånigt att känna såhär inför en bil. Men då är jag helt enkelt fånig. När jag ringde min bror och berättade att den var såld så undrade han först vad det var som hade hänt. För innan jag berättade vad det hela gällde så trodde han, på min ton och sättet jag pratade på, att någon hade dött eller att jag skilt mig eller liknande.

Fridens.

Strumpkungen

Ibland så får en syn på en sak som gör att pusselbitarna bara faller på plats. Allt får en mening och inget är längre underligt. Det hände mig i liten skala här om dagen. Det var dagen som jag stötte på strumpkungen.

Hade slutat jobbet, fått av mig arbetskläderna och stod och duschade. Jag har börjat duscha på jobbet nu eftersom det sparar mig så himla mycket tid. Istället för att byta om, helt svett, och sätta på mig privata kläder och sedan sitta svettig i bilen i en timma. Sen efter det försöka hinna att duscha här hemma med barn som springer runt och skriker på mig. Nej då tar jag hellre 10 minuter extra på jobbet och får duscheriet gjort!

Hur som helst så stod jag där i godan ro och vred upp värmen stegvis tills dess att jag blev helt skållad på ryggen. Då skymtade jag något i ögonvrån. Svarta strumpor… I duschen?! Det stod en mani ett av båsen och duschade med strumporna på?!

Va i hela… Försökte att inte tänka mer på det utan vred upp värmen ett steg till, slösa på varmvatten kan jag allt göra när det inte är jag som betalar för den! Strumpkungen pratar med en annan man i duschen, han förklarar att alla tyckte han var galen när han satte in en ny vedpanna istället för bergvärme för några år sedan. “MEN VEM SKRATTAR NU?! NÄR JAG VÄRMER HUSET HELA VINTERN FÖR 1500 SPÄNN, OCH DE SITTER DÄR OCH BETALAR 10.000 I MÅNADEN I EL!”

Jag sneglar bort igen, strumporna hade nu åkt av. Det var alltså inte till för någon sorts underlig “jag vill inte få fotsvamps”-anledning, det var något annat. Alla duschar färdigt under tiden som jag vrider upp värmen ytterligare några steg. Sedan förstår jag vad som hänt, jag har fått klarhet i hela situationen. Pusselbitarna faller på plats.

Orsaken att han går in i duschen med strumporna och sedan tar av sig dom i duschen är såklart för att han tvättar dom! Strumpkungen tvättar strumporna i duschen, sköljer av dom och sedan hänger han upp dom på ett av elementen i omklädningsrummet. Jag har alltid undrat vad det är för vansinniga människor som hänger upp gamla svettiga strumpor på elementet i omklädningsrummet. Men det är ju rena, nytvättade strumpor som väntar på att få göra ytterligare en arbetsdag när de torkat.

Tanken har aldrig slagit mig, det var så mycket utanför boxen att jag fick svindel. Jag funderade på om jag skulle börja göra samma sak. Men om jag ska vara ärlig så är jag nog inte redo att bli en strumpkung. Inte än.

Fridens.