Japan – Sensory overload är det nya svarta.

Ännu en dag är till ända och vilka magiska saker som den har inbringat. Macka med baconliknande innehåll, båt, tempel, britter, och mycket annat. Hiroshima levererar än en dag helt enkelt, helt fantastiskt.

Den sista heldagen i Hiroshima skulle tillbringas på Miyajima vilket är en liten ö utanför Hiroshima. Där finns nämligen ett rätt stort tempel vid namn Itsukushima, det speciella med detta är att utanför templet så ligger en torii-port, vilken ser ut att flyta på vattnet, hur mäktigt är inte det? Jo sjuukt mäktigt.

Började med att höra efter i lobbyn hur man tog sig dit, det var tydligen extremt enkelt, var bara att gå till samma ställe vi var på dagen innan och hoppa på en båt. Sagt och gjort så gled vi dit och betalade de 1900 yen det kostade att åka enkel resa, returen kostade bara 1500 av någon anledning. När vi väl satt där och väntade på att båten skulle gå så dök det upp lite fler turister som skulle med ut till ön, två av dessa var Britter. De hade lite problem att kommunicera med personalen på biljettstället så Billy var vänlig nog att tolka och hjälpa till vilket de var mycket tacksamma för. Det roliga var att maken i det Brittiska paret pratade med ganska så grov dialekt så Billy förstod knappt vad han sa, så det hela blev en väldans procedur. När Billy inte uppfattade britten så fick jag översätta vad han sa till Billy, så fick Billy sedan prata med den Japanska servicepersonalen. Det löste sig som tur var och alla kom till ön i ett stycke!

Väl ute på ön så såg vi att det fanns en större färjeterminal också… på den terminalen gick båtar som var anslutna till “JR” Japan Rail. Jaaahapp. Det var på tid att vi såg det då, vi har nämligen ett tågkort som gör att vi kan åka i stort sett allt som har med “JR” att göra utan att behöva betala något. Kanske ska ta och göra lite mer research i det där innan vi dundrar ut på stan nästa gång ;).

Det första som hände var att vi såg en massa rådjursliknande varelser som gled runt lite här och var i stan, såg en på håll först och kom ihåg att jag läst något om det, pekade och snackade med Billy om det, tittade sedan ner till vänster och såg att en av dom satt bara nån meter från mig också, inget folkskygga direkt. Vi flydde in i närmsta restaurang och åt den dyraste och kanske minst smakliga lunch vi hittills ätit. Det var ingen Gyudon från Dazaifu i alla fall, det ska gudarna veta!

Efter allt detta och en hel del väjande för kringlöpande rådjur så tog vi oss fram till templet och torii-porten och vilken syn det var! Ruskigt häftigt att se, tyvärr så var det lågvatten så man såg fötterna på porten vilket gjorde att illusionen att den flyter på vattnet försvann, men det gjorde verkligen inget för den var så pass grandios ändå. Själva templet var också fint men inget direkt jättespeciellt, det som var sevärt var verkligen porten. Det fanns även en riktigt ståtlig pagoda i bakgrunden som vi gick och kikade in.

Tiden gick riktigt fort när vi var ute på ön och strax var det dags att åka tillbaka in till stan. Lite mer snack med Britterna i väntan på båten tillbaka, vi lyckades tajma samma båt, what are the odds?! Var lite lustigt dock för nu blev det för en gångs skull Billys tur att titta frågande på mig i hopp om en översättning av vad Britten sa. Äntligen kände jag mig lite behövd 😉

Efter en liten vilostund och hotellbokande i Kyoto på hotellet så var det dags att ge sig ut för lite middag och rundgång i affärer. Vi gick in i ett par arkadhallar också och kikade in de otroligt duktiga personerna som står där och spelar olika typer av spel. Helt fantastiskt duktiga är dom. Kan även meddela att alla dessa hallar är så jävla högljudda att jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när jag är där inne. Vet inte om det är jag som börjar bli gammal eller vad det är men ljudet är helt sinnesförvirrat högt ibland. Och då ska vi inte snacka om hur det låter i en pachinkohall. Där är det verkligen som att gå in i en tung industri med en helvetes massa ljud. Det blir ett enda stort brus tillslut och jag kan inte förstå hur de orkar med att sitta där inne timma efter timma :O. Sensory Overload är bara förnamnet vad man känner efter en stund. Detta gäller inte bara i arkadhallar, de flesta affärer som man går in i har flertalet skärmar igång med massa olika ljud som spelar samtidigt. Som sagt, vet inte om det är jag som är gammal eller om det bara är så enkelt att det är lättare att stå ut med det när man förstår vad som sägs.

Nej dags att gå till sängs här för en ny spännande dag i morgon med lite mer snabbtåg, en ny stad och nya intryck. Woop Woop!