Den Svenska teaterkulturen

En god vän till mig tog upp problematiken med den Svenska teaterkulturen. Egentligen är det ingen problematik så länge som skådespelarna håller sig till just teaterscenen. Men så småningom så glider de allra flesta över till film, och där flyger inte det sättet att skådespela så jäkla bra faktiskt. Det blir väldigt konstlat.

Det är inte konstigt att det blir det heller för det är verkligen två helt skilda saker, att skådespela på film eller på teater. När en har att göra med film så ser den tänkta publiken karaktären i närbild och hör precis allt den säger hela tiden, om det inte är menat att de inte ska höra eller se. När det kommer till teater så måste skådespelaren visa med hela sitt kroppsspråk och sin starka stämma vad som händer på scen. Det blir en helt annan dynamik mellan karaktärerna.

Jag ser inte något fel på det, verkligen inte, bara det att det blir lite lustigt när en ser en teaterskolad person i en film. Och jag anar att det blir samma sak om en filmskolad skådespelare hoppar in på teatern, den vana publiken märker det nog väldigt väl!

Här i Sverige där vi har en ganska så begränsad population och därav inte lika mycket aktörer i omlopp så varvar de ofta tv/film/teater ganska så friskt, dessutom så har jag fått för mig att i skådespelarkretsar så är det liiiite finare att vara på teater än att vara med i filmer. Bullshit säger jag, konst som konst, det är lite som att jämföra äpplen med päron när en ska titta efter vilket som är bäst.

Det var nog allt jag hade att säga om detta ämnet just nu, kommer jag på något mer så lär jag återkomma!

Fridens.