Milen den Lila

Den har en viss mytbildning denna Lila mil uppe på Billingen i Skövde. Ofta brukar den förknippas med döden eller liknande öden. Varför? Jo för att den går upp och ned för berget ett par gånger innan en har kommit runt. Vilket är jobbigt, för backar är liksom jobbiga. Den totala stigningen är runt 200 meter.

Förra Söndagen när jag och Simon var uppe och drog vår vanliga runda på 8 km så bestämde vi oss för att “På Söndag nästa vecka, då jävlar tar vi Lila milen!”, och en ska ju hålla vad en lovat, om inte annat ska en hålla det en lovat sig själv. Så sagt och gjort.

Vi drog iväg och jag satte två mål i huvudet.

  1. Gå aldrig, spring/jogga hela vägen, även i alla backar.
  2. Rundan ska inte ta längre än 80 minuter.

Simon är ju snällt bättre tränad än mig så det kändes knappt som om han blev trött, han sprang före i backarna och peppade mig uppför, påminde mig om hållning o.s.v. när min kropp skrek av smärta o.s.v. Sådär som en träningspartner ska göra, och det fungerade, vi kom runt.

När det kommer till denna runda så är det efter 6 km som det börjar bli jobbigt på riktigt. Då kommer det ett par ruskigt hemska backar, lömska är dem, lömska som små ormar!

Lungorna skrek efter luft, benen stretade emot och var arga på mig, efter varje steg så sprutade mjölksyran ut ur öronen på mig, jag sprang runt där och skrek, svor och betedde mig helt enkelt. Enbart när vi var själva förstås, jag vill inte skrämma slag på mina medmänniskor!

Som sagt så kom vi runt, och målen jag satt upp lyckades. Jag höll mig joggande hela vägen, sen så kom vi runt på 70 minuter. Så jag är faktiskt rätt nöjd med det resultatet.

lilamilen

Nu ska jag ramla ihop här hemma nånstans.

Fridens.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *