Jag var ganska så JET-LAGGAD när jag kom hit i Torsdags. Det tog ett tag innan jag lyckades hamna rätt och faktiskt kom fram till hostellet. Gick bara åt fel håll 3 gånger innan jag gick åt rätt håll. När jag väl kommit in och kommit upp till mitt rum så fick jag träffa de som jag delar rum med. Tre killar, en från saudiarabien, en från japan och en från sydkorea. Sydkoreanen blev helt till sig när jag sa att jag kom från Sverige och började prata som fasen om att det skulle vara ett av de bästa landen på jorden o.s.v. Sen när jag sa att jag hade en Samsungdator så blev han ännu mer exalterad, för det är ju ett märke från sydkorea… Han stog där och pratade med mig oavbrutet i typ 30 minuter och jag försökte förstå hans engelska och svara så artigt jag kunde. Tillslut var jag tvungen att säga att om jag inte verkar lyssna så mycket så beror det helt enkelt på att jag inte har sovit på 26 timmar och att jag är trött som ett djur och vill inget hellre än att sova just nu. Då sa han “only 10 more minutes ok?” och fortsatte. Men han ska ha CRED för han slutade efter 10 minuter =).

Jag var sjukt orolig för att jag skulle försova mig till mötet som jag hade på Fredagen. Det var klockan 11 och jag hade väl i mitt inre öga sett att jag varit så trött att jag skulle sova ända fram till eftermiddagen. Så jag ställde typ 5 alarm så jag skulle vara uppe vid 8. För jag ville äta frukost innan samt faktiskt hitta dit.

Det visade sig dock att vakna i tid inte skulle vara något problem, jag sov ganska oroligt tydligen och vaknade nästan en gång i timmen och trodde att klockan var jättemycket varje gång. Antar att det hade att göra med att jag var så nervös för att försova mig. Sen sov jag med telefonen i sängen också, så att jag skulle kunna stänga av den innan den ringt för länge och väckt mina rumskamrater. Tillslut struntade jag helt i alarmet och stängde av alla 5. För jag insåg att jag inte skulle försova mig.

Efter att jag inmundigat frukost och haft en trevlig pratstund med en 70årig Nya Zeeländare så snackade jag lite med bob på msn, han slutade plugget vid 16 så vi skulle mötas utanför hans skola, jag fixade adressen och gav mig ut i den stora vida världen.

Jag la upp min plan såhär. Jag klev ut från hostelet vid 09-snåret och hade alltså två timmar på mig att ta mig till lokalerna där INTERNeX låg. Men eftersom bobs skola låg på vägen så tänkte jag reka lite så jag slapp stressa mig dit på eftermiddagen sen. Så jag virrade runt i en timma utan att hitta rätt, sprang fram och tillbaka runt alla kvarter där det skulle vara men hittade det inte. När klockan blev 10 så bestämde jag mig för att ge upp och försöka igen senare. Viktigare att komma i tid till mötet än att hitta bobs skola…

Så jag gav mig av, iväg i dessa kvarter för att hitta min väg, jag följde vägbeskrivningen, jag hittade gatorna, jag gjorde allt och ändå så hittade jag fan inte fram… Det är inte sant tänkte jag, här går jag runt och är på rätt gator men hittar inte rätt hus! När jag hade virrat runt i 30 minuter så ser jag en kille som står i en dörröppning. Han hälsar på mig och jag hälsar på honom. Jag går förbi, stannar, kollar kartan, vänder mig om och går mot killen. Han tittar på mig och ler samtidigt som han säger “Are you lost?” “YES!” Han försökte också hitta på kartan vart det skulle vara, som tur var hade INTERNeX skrivit upp sitt telefonnummer på lappen jag hade och han tog sin mobil och ringde dom för att de skulle förklara vart jag skulle. Så tillslut hittade jag rätt, det visade sig att jag var på rätt gata men jag skulle bara en liten bit längre ner på den och in i ett hus där. Klockan var då 10.50. Jag var framme!

Väl där så fick jag en introduktion av vad INTERNeX var och vad de höll på med och vad de kunde hjälpa mig med. Det var en tjej från Danmark som jag fick snacka med, Mette hette hon. Efter det så gick vi iväg och skulle skaffa mig ett Social Insurance Number. För det måste jag ha tydligen. Hon sa att det vanligtvis tog 5 minuter att fixa det så hon kunde hänga med och visa vart det var. Sagt å gjort så stegade vi iväg där på gatorna och fram till stället, bestämde att vi skulle käka lunch efter att vi fixat SIN-numret till mig och att några till skulle med på lunchen. När vi kom dit så var det dock jättekö och vi blev sittandes på det där kontoret i 35 minuter istället för 5 minuter. Så det fick bli en lite snabbare lunch än det var tänkt och sedan tillbaka till kontoret igen.

Väl där fick jag prata med Patrik som berättade om jobben han hade hittat till mig och att ett av dom var på ett Café som tillhörde kedjan BLENDZ. Den intervjun var nu på söndag och jag borde förbereda mig lite för den. Sedan var det ett kontorsjobb också men det var inte säkert det blev nån intervju på det än så vi skulle avvakta. Efter det så kom Mette in igen och hade en genomgång över hur man ska bete sig på en arbetsintervju å lite såna grejer. Jag sneglade på klockan och insåg att den nu var 15.00, alltså 1 timma kvar tills att jag skulle träffa bob.

Jag fick låna en av deras datorer där jag skrev om mitt CV lite, skrev ut det och sedan begav jag mig därifrån för att leta reda på bobs skola. Jag fick en karta utskriven av en av de som jobbade på kontoret och ännu en vägbeskrivning samt den exakta adressen. Denna gång så hittade jag faktiskt och allt went well!

Träffade Bob, vi gick runt, käkade lite å hängde mest. Vi hade lite projekt som vi skulle göra. T.ex. skaffa mig en ny sladd till datorn eller en ny adapter. Så vi gled in i en affär som hette “The FUTURE STORE”, efter att ha glidit runt där och bland annat stött ihop med en kursare till bob som var svensk så frågade vi efter en sån sladd. Snubben som jobbade där tittade på oss lite och sa att vi borde gå ut ur Future Store, ta vänster och sen gå längst med kvarteret där tills vi såg affären “The Source” och köpa en sån sladd där istället för antagligen var den mycket blligare där”… Så vi bara “oookej” och gick därifrån och försökte hitta The Source.. Vilket vi inte gjorde. Gav upp projektet och begav oss hem till bob istället.

Allmänt häng och filmtittande var väl vad vi pysslade med tills att jetlaggen verkligen kom ikapp mig. Jag kunde knappt hålla mig vaken och sa till bob att nu är det fan dags å gå hem, så jag lyckades ta mig till Skytrainet och ställde mig på det för färd tillbaka till hostelet. Och jag skojar fan inte ens nu men det var så sjukt nära att jag somnade stående på det där jävla tåget att det knappt är sant, var sånadär “vakna-upp-i-sista-sekunden-för-att-rädda-balansen”ögonblick titt som tätt. Needless to say så hoppade jag direkt in i duschen när jag kom tillbaka och sen däckade i sängen pronto.

Snart skriver jag om min härliga Lördag…