En sorgens dag

Så har det hänt, det som jag snackade om i ett inlägg för nån månad sedan. SAAB’en har nu lämnat mig för alltid.

Helt ärligt så är jag lite ledsen, jag har älskat min fina SAAB sedan första dagen jag la ögonen på den. Det var lite av en barndomsdröm att äga och köra en SAAB 93. Jag minns liksom när de släpptes på marknaden och jag stod där och trånade. Sedan typ 10 år senare så kunde jag köpa mig en egen. Och vilken bil! VILKEN BIL!

Den har tjänat mig väl. Tror den hade gått 12.000 mil när jag köpte den, när jag sålde den hade den gått 28.000. Dock har den stått still nu i två år nästan, så det är klart att det sliter på stackarn.

Den har varit med mig på semestrar och på söndagsturer och fört mig fram och tillbaka till jobbet. Den har fått mig att köra alldeles för fort och fått mig att känna mig levande vid tillfällen då jag mest känt mig död.

Den har gett mig huvudbry, ångest och panik när den inte startat eller krånglat. Men mest av allt så har jag älskat den!

Jag kommer ihåg ett tillfälle i Göteborg, strax efter att jag flyttat ihop med H. Då ställde vi av hennes bil och hade kvar SAABen. Hon hade den till jobbet och jag åkte tåg. En eftermiddag när jag kom hemvandrandes från bussen så såg jag en så sjukt jävla snygg bil stående utanför vår port. Jag tänkte ungefär som “Vafan är det där för bil?! Sån vill jag ha!”, sen visade det sig att det var min kära SAAB som stod där och gnistrade i solen. Det var ett tecken för mig att jag hittat rätt!

Men nu är den såld, på tok för billigt, till en person i Åmotsfors. Jag hoppas att de kommer ta väl hand om den och att de kommer ha lika trevligt som jag har haft i den. För det är en fantastisk bil! Alla borde äga en SAAB nån gång i livet. Komforten är helt otrolig. Och körkänslan…

En av de första bilderna på skönheten
Den sista bilden på skönheten.

Tack för allt kära SAAB. Jag hoppas att jag får se dig igen nån gång. Eller kanske inte, det gör nog för ont.

Och jag vet att det är så fånigt att känna såhär inför en bil. Men då är jag helt enkelt fånig. När jag ringde min bror och berättade att den var såld så undrade han först vad det var som hade hänt. För innan jag berättade vad det hela gällde så trodde han, på min ton och sättet jag pratade på, att någon hade dött eller att jag skilt mig eller liknande.

Fridens.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *