Det är den 10e November 2015 idag, det betyder att för 33 år sedan så dök jag upp i denna vår värld och skrek så det sjöng om det. Tydligen var jag även den enda pojken på förlossningsavdelningen, detta samt att jag skrek en hel del gjorde att de kallade mig Tarzan, ännu ett smeknamn, är nog lite glad att det inte fastnade!

Vill en få en liten glädjeboost så kan jag säga att det hjälper till att fylla år. Det kommer så många glada tillrop och hälsningar på facebook att en blir tårögd. Även fast en vet att det beror på att facebook påminner om födelsedagen så gör det inte så mycket, hälsningen måste skrivas för hand oavsett och det värmer!

Jag var på en kurs idag, under lunchen så reste sig en av mina kollegor upp och sa “Det har kommit till min kännedom att vi har ett födelsedagsbarn i lokalen! Så jag tycker det vore passande med en sång”, sedan sjöng de för mig, var väl närmare 40 personer där så det värmde också.

Jag har helt enkelt fått mycket värme idag, och det… värmer, ni är alla underbara!

Det finns inte mycket mer att säga än att

Heut’ ist mein Tag

Fridens.

Fick en kommentar på det senaste inlägget som gjorde mig smått förvånad. Tydligen hade jag glömt att prata om det namn jag använt på den World of Warcraftkaraktären jag spelat allra mest med. Min kära Jägardvärg Unlauth!

Orsaken till att jag valde bort Shogun när det kom till WoW var mest att jag inte tyckte det passade in på karaktären, ville ha något mer fantasyaktigt när jag sprang runt där som en liten köttbulle. Då fick det bli Unlauth.

Här inser jag också att Unlauth faktiskt är äldre än min största brorson… Unlauth fyller fan 11 år i Februari nästa år…. Tiden går vansinnigt fort.

I alla fall så var jag med i ett gille där även en snubbe som kallade sig Gruberman var med. Gruberman gick som “gruber” i folkmun. Denna person tyckte att Unlauth var lite för långt och jobbigt att uttala så han gav mig ett smeknamn. Ulla! Och från den dagen så blev jag kallad Ulla av alla i gillet.

Förstår verkligen inte hur jag kunde glömma bort att nämna det Ulla. Det visar nog mest på hur trött jag var när jag skrev inlägget. Tack så mycket Jess för att du påminde mig!

I början så försökte jag alltid ge mina WoW-karaktärer lite genuina namn. Så som Jhinta, Frigulf, Shym, Irathor, Inlatha o.s.v. Efter ett tag fick jag dille på soldatnamn och döpte karaktärer till t.ex. Tapper, Hurtig, Stoor, Stadig o.s.v.

Jag fick även dille på att ha baklängesnamn. Mitt favoritnamn var nog på min Warlock som jag döpte till Vroksinned. Passar så sjukt bra på en Warlock just, otroligt nöjd. Annars var det typ Nadalapri, Wocri, Wochtaed.

Är fortfarande inne i soldatnamnfasen dock, tycker den är mysig!

Fridens.

När jag var liten så var det sjukt häftigt med smeknamn. Alla ville ha så fräcka som möjligt. Jag kommer ihåg att en kompis ville vi skulle kalla honom Cigarren. För om det var något som var häftigt så var det Cigarrer… Det höll inte så jättelänge om jag kommer ihåg rätt.

Jag har funderat på det där med smeknamn, hur de uppkommer och hur de fastnar. De flesta i min umgängeskrets hade enbart förkortningar på sina egna namn, så som Adde istället för Andreas, jag kallas Henke, Torbjörn för Tobbe o.s.v. Min bror och hans vänner kallade varandra mer efter efternamn eller annat. Brorsan har blivit kallad Biffen så länge som jag kan minnas t.ex. Biffen och Burken är nog två smeknamn som förekommer över hela vårt avlånga land skulle jag tro. Har känt ett par Burkar i mina dar.

När jag väl drog mig in i den härliga världen av internet, chattrum och spel så var det verkligen dags att skaffa sig ett nickname. Vad skulle en kalla sig egentligen? Ska jag vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg mina tidiga försök till nicknames. Jag tror att jag landade in i att använda Shogun nästan direkt. Sedan har det blivit lite olika varianter på det så som att lägga till födelseåret efter o.s.v.

I gymnasiet så blev jag aktiv i en lokal nätverksförening. Där började folk kalla mig Shogge, antar för att det var för jobbigt att säga Shogun hela tiden. Så jag fick ett nickname till mitt nickname… Så 1998 tog jag mig smeknamnet Shogun. Nästa år blir alltså min internetpersona myndig. Nu känner jag mig gammal.

Men min fråga är helt enkelt, kan en verkligen bestämma sitt eget smeknamn? Och ska verkligen ett smeknamn behöva hänga med hela livet. Kan säga att det är lite drygt varje gång jag ska säga min epostadress över telefon eller liknande. Det blir till att bokstavera vill jag lova. Även om det kanske inte är lika obekvämt som att på sitt CV skriva “pussigurksnutten@hotmail.com”.

Borde inte ett smeknamn vara något som kommer utifrån? Något en annan person eller grupp ger till en beroende på omständigheter eller färdigheter? Lite som soldatnamnen var förr i tiden.

Jag har insett att jag alltid kommer leva med mitt val av handle i resten av mina dagar, och jag är helt okej med det. Men jag tror att jag värdesätter det smeknamn jag fick i Kanada lite mer på vissa sätt. För det fick jag tilldelat mig och inget jag tagit själv. Även om det smeknamnet är rätt fånigt det också, men ändå är det så pass mysigt att jag har broderat in det på tre av mina kepsar!

Värst vad jag känner att jag svamlat omkring i detta inlägg… Jag tror det mest beror på att jag är trött och borde gå till sängs, så jag gör det istället och fortsätter skriva om smeknamn någon annan dag!

Fridens.

Jag minns tillbaka på en händelse i gymnasiet. Det var en helt vanlig försommardag, sådär härligt varmt som det blir de där dagarna i slutet av Maj. Vad som gjorde denna dag lite härligare än andra var att vi fått reda på att sista lektionen för dagen, som låg efter en håltimma, inte skulle bli av. Vi kunde helt enkelt ta oss hem inte så lite tidigare än vanligt.

Bussarna gick enbart från skolan senare på eftermiddagen då flest elever slutade, så jag fick snällt ta mig en promenad in till stationen, först går en förbi en högstadieskola för att sedan gå vidare genom en park och efter det in till stan.

Och det var på denna promenad som något pockade på min uppmärksamhet, det var faktiskt i början av promenaden, när jag gick förbi högstadieskolan, som det hände. Jag lunkade fram där längst gången, hörlurar på, CD-freestyle igång. En CD-freestyle som hade sjukt långt skakminne, helt fantastiskt spelare var den. Och den fungerade perfekt tills jag lånade ut den till min bror som tog med den på en backpacking-resa, så pass långt skakminne hade den inte.

I alla fall så traskade jag fram där när något började blinka i mitt högra synfält. Jag vrider huvudet uppåt höger för att se en högstadieelev genom ett fönster. Han står där och öppnar/stänger persiennerna hela tiden så att det blir ett jäkla blinkande. När jag tittade på honom så slutade han, då vred han upp dom och bara tittade på mig. I några sekunder stod han där och stirrade på mig, sedan så gav han mig fingret.

Helt oprovocerat så gav han mig fingret?! Varför?! VAD HADE JAG GJORT?! Jag vred bort huvudet och fortsatte gå in mot stan.

Jag tänker tillbaka på det där då och då, bilden är som fastbränd på näthinnan, jag kan se mig det framför mig än idag. Varför vet jag inte riktigt, men det kändes som om han verkligen menade gesten han gjorde. Som om den kom från djupet av hans hjärta. Och jag undrar lite vad jag gjort honom för att förtjäna detta? Vart kommer allt hat från? Kan vi inte vara lite snällare mot varandra istället?

Remember that kids. Be nice!

Fridens.

Det var lite så det kändes när jag vaknade denna morgon. Huvudvärken gjorde sig påmind och det riktigt rev i halsen när jag försökte svälja. Den hade kommit ifatt, den tog mig i sitt stenhårda grepp och kramade åt hårdare och hårdare. Den jag väntat så länge på gjorde sitt besök och det med besked. Förkylningen var ett faktum. Ett obestridbart faktum som jag inte kunde komma undan.

Under dagen så blev det värre, hjälpte gjorde det inte heller att jag spenderar mest hela dagarna vandrandes in och ut ur ett kylrum. Den eviga växlingen mellan kallt och varmt samt relativt tunga lyft gör sitt till ekvationen. X var denna gång lika med sjuk. Jag blev sjuk, lite för sjuk för att jag skulle tycka det var bekvämt.

Otäckt, när jag än en gång satt igång ordentligt med träning så slår den mig med all kraft, den kommer in som en orkan och sliter med mig, runt och runt tar den mig innan den kastar ner mig i avgrunden av hostattacker, rinnande ögon, raspande hals och nysningar.

Hur länge den tänker hålla mig fången vet jag ej och jag kommer inte få reda på det. Den enda lindring jag har för tillfället är halstabletter, åh dessa fantastiska halstabletter som gör att halsen domnar bort. Värktabletterna som lindrar smärtan och underbart len honung, honung är som bomull för halsens evigt växlande av luft. För varje andetag går rivjärnet än en runda, men honungen gör det lättare.

Det är dags att bege sig mot sängen, dags att lägga huvudet mot kudden och försöka somna för att vakna i en ny dag. Onsdag blir den dag då jag vaknar och jag hoppas innerligt att förkylningen har givit med sig. Att detta var dagen då den bröt ut och hade sin höjdpunkt, att nu blir det enbart nedförsbacke hela vägen till friheten.

Aldrig mer vill jag behöva ställa in en filmkväll på grund av dennes ondskefulla kraft, aldrig mer vill jag behöva betacka mig träning, aldrig mer ska smakerna av god mat försvinna i någon uddlös dimma. Aldrig mer. Min räddning är frukt, grönsaker och honung. Detta är vad jag kommer ha som verktyg för att ordna upp hela situationen.

God natt kamrater, nu är det dags att vila, vila sig till friskare tider.

Fridens.

Det kan vara så att jag har vidrört detta ämne tidigare, detta med att jag hade farhågor om när jag fick nytt porslin i julklapp förra året. Farhågor om att det enbart skulle leda till att det tar längre tid mellan gångerna jag diskar. Istället för att ha 6 st tallrikar så gick jag till 12, samma med besticken.

Kan nog med säkerhet säga att det jag förutspådde besannades. Här om dagen så tog jag tag i det växande diskberget i diskhon och det jag fick se kunde jag ALDRIG HA ANAT! (aha, klickbait, mmmhm!)

Här ser ni hur det såg ut efter, 11 st tallrikar så fint diskade. Detta betyder alltså att jag hade en tallrik kvar i skåpet när diskningen skedde. Vad kan jag säga om det? Jo att ibland är jag nog latare än annars.

Ikväll skrällde jag dock ordentligt och diskade rent allt från Enchiladasbonanzan innan det var dags för sängen! Morgondagens Henrik kommer att tacka mig så det skriker om det! Eller så jämnar det ut sig med tanke på att klockan är så mycket och att jag ska upp om inte allt för många timmar.

Fridens.