Föda vid vägrenen

Idag är det faktiskt den 21a Mars. Det betyder att det var ett år sedan som vår lille Edvard föddes! Grattis på födelsedagen Edvard!

Han var beräknad den 19e Mars men kände att det inte var så himla viktigt att hålla just den tiden, men sen hade han väldigt bråttom. Jag tänkte här gå igenom hur det egentligen gick den där kalla kvällen i Mars 2022.

Jag hade varit i Arvika och arbetat på dagen och kom hem vid 17-snåret på kvällen. Strax efter att jag kommit hem så säger Helene att det nog är något på gång nu, det blir antingen under kvällen eller tidigt nästa morgon som det kommer ske är hennes känsla. Vi funderar lite över hur vi ska lägga upp det hela men inser att om det skulle bli under kvällen så är det bättre att CA är hemma hos mormor och morfar när vi behöver åka in, så det inte blir i panik. Vi ringer och bestämmer att CA ska åka dit på kvällen, vi säljer in det till CA som att han ska till mormor och morfar på ”kvällsbus”.

Jag kommer tillbaka hem vid 19-hugget. Helene känner mer nu, men ingen fara. Jag börjar göra i ordning lite mat så vi kan äta något ifall det blir samma läge som vid förra förlossningen. Maten blir klar och jag börjar äta, Helene vill inte ha något men hon säger att värkarna kommer tätare nu. Vi bestämmer oss för att ringa till förlossningen och säga att vi antagligen kommer in under kvällen. De säger att vi kan åka in när som helst och att vi är välkomna.

19.30 känner jag att vi borde i alla fall tänka på att åka in, men vi bestämmer oss för att börja notera lite tider mellan värkarna för att se om det verkligen är igång. Efter att ha gjort det i en halvtimma och sett att det bara blev mindre och mindre tid mellan värkarna så bestämmer vi oss att åka iväg. Bilen packas färdigt och vi lämnar huset vid 20:15. Vi hinner precis ut på E18 mot Karlstad när Helene får något som hon känner är en krystvärk. Nu är det på riktigt.

Vi ringer till förlossningen igen och frågar vad vi ska göra. De rekommenderar oss att ringa ambulans om vi känner att vi inte kommer hinna in till sjukhuset. Hon säger att vi måste köra lugnt och försiktigt och inte vansinnesköra in till sjukhuset. I mitt huvud tänker jag ”Ja tjena kärring, här ska fan åkas” Men jag lyckas hålla band på känslan och kör ändå hyfsat stabilt. Så fort vi lagt på med förlossningen så ringer vi till 112 och förklarar situationen. De skickar iväg en ambulans.

Kvinnan i luren stannar med oss under hela förlossningen, hon säger till oss att stanna bilen på ett säkert ställe och invänta ambulans. Helene skriker rakt ut att ”HÄR STANNAS INGEN JÄVLA BIL”, i mitt huvud så lyckas jag tänka ut vart det bästa stället är att stanna bilen och kommer fram till att det måste vara vid valnäsmotet. Det är där som E45 från Säffle går ihop med E18 från Oslo och som ska ta oss till Karlstad, efter valnäsmotet så blir det motorväg.

Vid den röda lilla pricken stannade vi.

Vid tillfället har jag ingen aning om varifrån ambulansen kommer, så att stanna på ett ställe där ambulansen inte behöver krångla med hur de ska komma fram känner jag är en rimlig grej. Det visar sig att de kommer från Säffle så platsen blir efter omständigheterna helt perfekt.

Efter att vi stannat så dröjer det inte många sekunder innan Helene tar av sig bältet och vräker sig ut ur bilen, jag frågar vad det är hon håller på med, det är ju snö och minusgrader utanför bilen, men hon insisterar att hon måste röra på sig. Hon går ur bilen och ställer sig på knä vid vägrenen, knäna på asfalten, händerna på gruset.

Personen från 112 som är i telefonen säger till mig vid upprepade tillfällen att jag måste få in henne i bilen. Jag säger att jag inte riktigt vet hur det ska gå till för hon är inte direkt lättflyttad från där hon är nu, samt att bilen är full i bilbarnstolar och grejer. ”RIV UT ALLT OCH FÄLL SÄTET” är ordern jag får från larmoperatören samtidigt som Helene skriker bredvid mig att ”JAG TÄNKER INTE GÅ IN I NÅN JÄVLA BIL!”. Föga förvånande så går jag här på min hustrus order och inte kvinnan i telefonen. Ska väl sägas att vi hade 112-samtalet på högtalarfunktion under hela skedet.

Strax efter att vi kommit ut ur bilen så ser jag lampor som blinkar och hinner tänka ”JA! AMBULANSEN ÄR HÄR”, men riktigt så stor tur hade vi inte. Det var däremot en vägtransportledare som banade väg för 3 stora långtradare som gled förbi där när vi stod och förlöste vårt barn, ganska så fin inramning ändå. Även om jag för en kort sekund funderade på om jag skulle behöva flytta bilen… Det behövde jag inte.

Jag tar hand om Helene på det bästa sätt jag kan under omständigheterna. Vi frågar hur långt bort ambulansen är och får beskedet ”6 minuter”. Hon känner att Edvard är på väg ut och vi båda inser att detta får vi allt lösa själva. Eftersom det är kolmörkt ute så ser jag i stort sett ingenting, jag rensar bilen på filtar och jackor för att värma Helene och börjar även använda telefonen som ett ljus. Jag ser hur huvudet är på väg ut och förbereder mig på att ta emot en liten liten människa.

Larmoperatören säger till mig hela tiden att jag måste ta emot barnet när det kommer och att det är viktigt att det så fort som möjligt läggs på Helenes bröst för att få hud mot hud-kontakt. ”Jaja, jag vet, NOLLSEPARATION!” Vet jag att jag ryter till för jag blir lite stressad av hennes prat just då samtidigt som jag tänker att hur i hela fridens namn ska jag kunna lägga honom på Helenes bröst när han kommer ut? Hon står ju på alla fyra, måste ju vara sämst att försöka lägga henne ner på backen, och hud mot hud? ska jag lägga honom på hennes rygg under jackan?!. Blev nästan lite stött av att hon påpekade att jag var tvungen att ta emot Edvard när han föddes, vad trodde hon att jag skulle göra? Låta honom falla till asfalten?

Strax därefter så kommer då Edvard ut och jag tar emot honom. ”EN PÖJK, DET ÄR EN PÖJK, HAN ÄR UNDERBAR, FIN OCH HELT PERFEKT” eller liknande ropar jag ut när jag fått tag på honom. Larmoperatören undrar om han skriker, jag vänder på honom och slår honom lite på ryggen, sådär som man ser att de gör på film ni vet, han börjar skrika. Jag håller honom så varm jag kan och jag ser hur ambulansen kommer fram, de tar hand om Helene och Edvard, gratulerar oss och när de fått upp båda på britsen så får de komma in i värmen i ambulansen.

Som en yr höna börjar jag plocka i ordning alla saker, lastar in det som ska lastas in i bilen och lägger allt som ska slängas i en påse. Jag cirkulerar runt ambulansen och försöker hitta något fönster att titta in i för att se att de mår bra, huvudet snurrar bara och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Tillslut kommer en av ambulanspersonalen ut igen och jag undrar hur allt gått. Alla mår bra och nu ska vi åka till sjukhuset. Jag får tyvärr inte plats i ambulansen. De tycker jag ser skärrad ut och frågar om jag inte ska åka hem och be någon skjutsa mig till sjukhuset i Karlstad. Detta hävdar jag bestämt är världens sämsta idé, jag tänker inte åka hem, jag tänker åka till sjukhuset. De tittar skeptiskt på mig men inser att de inte riktigt kan hindra mig så de ber mig att köra försiktigt. De åker iväg och jag åker tätt efter.

Väl i bilen så börjar jag skrika, skratta, gråta, ja allt på samma gång. På radion så spelas det housemusik. P3 mix med Samir Yosufi är igång och det hjälper mig att fokusera. Jag ringer hem till mina föräldrar och skrikgråter ut vad som hänt. Så här i efterhand så tycker jag nästan mest synd om dom, kan inte varit lätt att vara mottagaren av det samtalet!

40 km senare är vi framme i Karlstad och sjukhuset, vi får komma in och allt lugnar ner sig. De berömmer oss för hur bra allt gått och jag blir skämtsamt erbjuden sommarjobb på förlossningen.

Sedan befinner vi oss på sjukhuset resten av veckan. En sån jäkla resa. En sak är säker i alla fall, jag har världens starkaste, finaste och mest underbara fru. En annan sak är också säker, det känns väldigt speciellt att ha fått vara den första personen som hållit i min son, det är ändå få förunnat.

I efterhand så har jag insett att larmoperatören trott att Helene legat på rygg ute i vägrenen under all denna tid, och med det i åtanke förstår jag verkligen att hon propsade på att jag skulle försöka flytta in henne i bilen. Och nu skriver jag ”all denna tid” som om det vore en evighet.

18:00 – Helene börjar känna att nåt är på gång
19:00 – Jag kommer hem efter att ha lämnat CA hos mormor och morfar
19:30 – Vi börjar ta tid mellan värkarna
20:00 – Vi kontaktar förlossningen
20:15 – Vi lämnar hemmet för att åka till sjukhuset
20:20 – Krystvärkarna drar igång
20:25 – Ambulans tillkallas
20:45 – Edvard föds
20:47 – Ambulansen anländer

Detta är, som ni förstår, ungefärliga tider, men det var alltså inte mer än 2 timmar och 45 minuter mellan första känningarna och det att han var ute. Vi som hade sagt till varandra att ”Denna gång ska vi åka i god tid så du hinner få bedövning och vi kan ta det lite lugnt på sjukhuset”. HA!

Nån vecka efter allt detta så skickar jag ett meddelande till Samir Yosufi, han som spelade musik på radion när jag åkte med bilen till sjukhuset, och tackade för musiken och det stöd som jag kände. Han blev väldigt rörd över berättelsen och la upp den, med mitt medgivande, på sin insta-story. Senare så undrade han om jag ville vara med och prata i radio om vad som hade hänt, vilket jag tackade ja till. Missade ni den intervjun så kan ni lyssna på den här.

P3 med Samir Yosufi och Kodjo Akolor

Jag tror faktiskt att det var det hela.

Fridens.