Cykelguden

Det gick fruktansvärt fort ned för backen, fortare än han kom ihåg att det gjorde. Det var helt enkelt på tok för längesen han färdats på cykeln, ett kärt återseende helt enkelt.

Snabbt och smidigt kryssandes mellan långsamt gående pensionärer, lattedrickandes barnvagnsputtandes föräldrar, förvirrade barn och stressande affärsfolk. Grönt, gult eller rött spelar ingen roll när järnhästen är bestigen, då skiner allt grönt som de finaste av gräsmattor. Vad spelar det för roll att bilar får tvärnita när det går i 80km/h för supercyklisten.

Smäckert åtsittande cykelbyxa med hängslor, sjukt snabb hjälm och cykelskor i all ära. Det var cykelkepsen som gjorde det hela fulländat, naturligtvis med skärmen uppfälld framför hjälmkanten där texten ”TRY NOT TO SUCK” stod tryckt. Han var en gud på två hjul, odödlig.

Utan några som helst incidenter så sladdar cykeln in på sjukhusområdet. Nu var det bara det absolut svåraste kvar, att hitta en parkering. Cykeln hade inget stöd, och en så värdefull cykel skulle ändå aldrig kunna ställas fristående, oj nej nej nej nej nej nej nej. Den måste låsas fast i en stadig byggnad eller berggrund.

Av och an vankades det med cykeln käckt på svaj över axeln och cykelskorna klickandes vid varje steg. Snart skymtade han en lekplats där det till synes kunde finnas något ställe att förankra hans cykel. Längst med ena sidan fanns det ett stålgaller som såg otroligt gästvänligt ut och där skred han till verket. Fyra lås hade han med sig i sin härligt slimmade cykelväska och de sattes på med en sådan vana att ingen kunnat ana att han inte gjort det sedan två säsonger sedan.

Efter att sista låset satt på plats så resta han sig upp och hade ett nöjt leende på läpparna.

”OLLE!”

Han vände sig förskrämt om. Någon hade gormat hans namn. Hans skärrade själ mjuknade omgående när han fick se sin älskade komma ut genom portarna från sjukhuset. Där var hon, hans ljus, räddning och livspartner. Personen han älskade mer än allt annat och hon som gjorde hans liv fulländat.

”Jes..”

”OLLE! Vad FAN sysslar du med?”

”Vadå, jag kommer ju för att hämta dig och vår förstfödde!”

”Jotack, men du är för i helvete fyra timmar sen! Och så dyker du upp på din jävla cykel. CYKEL! Hur hade du tänkt få hem oss på den där trampleksaken? Vi är tre personer. Du har inte ens en pakethållare.”

”Men…”

”Inga jävla men här nu. Det tar MAX 10 minuter att åka hemifrån och hit med bil. MAX. Det tar MAX 30 minuter med cykel. Och då räknar jag högt, och högt är fan ingen känsla jag har för din cykel just nu.”

”Ja alltså hjälm..”

”HJÄLMEN?! Du menar att du fick samtalet att vi kunde lämna sjukhuset för FYRA timmar sedan, då bestämde du dig för att ’Åh så härligt, bäst jag letar fram alla cykelgrejer!’. Cykeln förresten, var inte den jäveln på vinterförvaring?”

”Jo..”

”Så du tog alltså bilen, åkte till cykelverkstaden där du har den förvarad över vintern, hämtade cykeln, åkte hem med cykeln, lastade av den, letade reda på alla cykelsaker du har. Vilket jag antar inte var så lätt med tanke på att vi flyttade för en fucking månad sedan, klädde på dig allt och sedan gav dig iväg för att hämta mig och ditt barn?”

”Ja när du säger det så så låter det kanske in..”

”Du. Kan. Dra. Åt. Helvete.”

Med barnet i tryggt förvar i ena armen så tar hon upp sin telefon med andra handen och slår ett nummer, för telefonen till sitt öra, vänder sig om och går in till sjukhuset igen. Olle står och tittar på, storögt.

Han plockar upp de fyra olika cykelnycklarna, låser upp sin cykel. Han sätter sig på sadeln. Klickar i cykelskorna i sina fästen och rullar iväg. Benen känns starka, starkare än någonsin.

Gud.

Han är en cykelgud.

 

 

Bankrånet

Det var uträknat in i minsta detalj. Fordonets hastighet var precis så hög som det krävdes för att penetrera det pansarglas som var bankens yttre vägg. En person körde skåpbilen, en satt på passagerarsätet och två till var placerade i själva skåpdelen av fortskaffningsmedlet.

Tio sekunder före kollisionen skulle föraren skrika ”REDO” så att alla kunde spjärna emot för att minimera risken av onödiga skador. Väl inne i banken var det bara att lämna fordonet, placera ut sig på sina platser och påbörja själva stöten.

En person tar chefen, en person vaktar ut mot gatan och två samlar ihop personal och eventuella kunder. När dessa var under kontroll fortsätter en av de två mot valvet för tömningshjälp.

Allt som allt får det inte ta längre tid än 7 minuter. Helst ska det gå fortare, önskad tid är på 3 minuter, men rent realistiskt sett bör det bli kring 5 minuter. De kunde leva med 5.

Pulsen var hög på alla inblandade, till och med personalen inne på banken hade en lätt förhöjd puls utan att ens veta om det. Det är djuret i en som känner av när stora saker håller på att hända, rent instinktivt ökas pulsen lite så att en är lite mer alert. Det är inget de tänker på, men det ligger där och gnolar. Några som tänkte på att pulsen var hög var de i skåpbilen. Deras puls höll på att gå genom taket.

Benny, Lenny, Conny och Tommy var deras namn. De brukade ofta skämta om ironin av att alla hade ”y-namn” och faktiskt inte höll sig på rätt sida lagen.

Conny var lite mer fundersam över det hela. Han var i stort sett övertygad att den enda anledningen till att han var där var just att han hade ett y-namn, och att detta egentligen inte var hans fel. Det var hans föräldrars fel för att de döpt honom till något så extremt kriminellt!

Tommy tänkte inte så mycket, han ville mest ha pengar. Pengar till att köpa ett nytt slutsteg till sin trimmade Volvo 740. Bilen var fulländad, det var bara ljudet som saknades nu. Nog för att han hade ett helt okej system, men det var det där pricket över i:et som han letade efter. Slutsteget var nyckeln.

Lenny hade hamnat i trubbel efter att ha spelat bort hela familjens pengar på nätkasino. Det enda han ville var att kunna betala tillbaka allt innan frugan fick nys på det. Han behövde inte ens så mycket, han behövde bara så pass att han kunde vinna tillbaka allt! Sen skulle allt bli bra, då fick de råd med hund också. Perfekt.

Benny var lite av hjärnan bakom det hela, det var hans svärmor som jobbade på banken. Hon var såklart inte med på stöten, han hatade henne innerligt och gjorde det mest för att försöka kicka igång en hjärtinfarkt hos kärringen. Helt ärligt så visste han inte ens om det fanns några pengar i lokalen.

REDO

Signalen spred sig genom bilen, alla tog spjärn, det var nu det skulle hända. Tio sekunder senare så stannade skåpbilen, lite allt för tvärt. Conny och Tommy kastades omkull inne i skåpbilen, Benny och Lenny flög fram och slog huvudet i rutan. När Tommy lyckats samla sig så fick han inte upp sidodörren på skåpet, plötsligt smäller krockkuddarna av, på tok för sent, och knockar både Benny och Lenny. Smällen skrämmer slag på Conny och Tommy som tror att Polisen redan är där, de börjar skjuta hejvilt med sina automatvapen. De träffar allt, inklusive varandra samt Conny och Tommy genom den tunna vägg som skiljer de åt.

Utanför duckar förskrämda kunder och anställda för kulregnet. I den glasvägg de kört in i så fanns det en lite stabilare del för att hålla allt på plats. Denna var förvånansvärt stark så att skåpbilen inte kunde knäcka sig igenom utan istället stannade tvärt.

Fyra döda män i en skåpbil, utan pengar, utan slutsteg, antagligen där på grund av sina föräldrars dåliga namnval. Det värsta för Benny var att till och med i efterlivet får han dras med Svärmor Hjördis då även hon strök med. Dock inte av någon hjärtinfarkt, utan av en allergichock från odeklarerade jordnötter i dagens lunch.

Anställningsintervjun

Jan stod utanför dörren till det rum där arbetsintervjun skulle äga rum. Han sprudlade av glädje och tro på sin egen kapacitet som människa i just detta sammanhang. Denna intervju skulle lyckas, detta skulle gå bra.

Likt en höjdhoppare av rang hade han förberett sig i hissen på väg upp till möteslokalen. Han visualiserade sig själv hur han fick jobbet och att samtalet gick så bra att sånger skulle springa ur de ringar intervjun lämnade på vattnet.

Visualisera. Visualisera framgång och allt kommer gå din väg. Ett djupt andetag och kliv sedan in.

Två rappa knackningar och en dörröppnande rörelse senare så stod han där, och framför sig hade han arbetsgivaren i all sin prakt.

TIME TO SHINE – Ingen kommer ihåg en fegis.

Jan stegade fram och höll fram sin bastanta näve till personen i fråga, innan ett ord hunnit lämna motpartens läppar hade han dragit igång.

Jan Stålbåge heter jag och är väldigt tacksam för att jag fått denna chans att visa upp mig och mina unika egenskaper som Ni garanterat kommer att uppskatta!

Snabbt andetag, fortsätt nu innan du blir avbruten.

YOLO är mitt motto, ingen kommer ihåg en fegis och det är precis den inställningen jag har när det kommer till detta arbete också. När ni väl anställer mig, för lita på mig det kommer ni att göra, så kommer det att eka i nejden! Med min unika erfarenhet och samling färdigheter skall jag fylla hela detta skrå med stolthet igen!

Det går bra, mycket bra, snabbt andetag!

YOLO som sagt, You Only Live Once, beskriver mig väldigt väl då jag inte bara är en våghals som går min egen väg utan även visar på att jag är ett med ungdomen!

Ser han uttråkad ut? Fan, fortsätt, Fokusera!

Du kanske undrar vad det är jag har med mig i väskan här? Det är nämligen ett par verktyg som jag samlat ihop under mina år då jag reste runt i världen. Väldigt fina pryttlar för diverse ändamål inom just disciplin och undervisning.

Så stora ögon… Förvåning? Nej nej, uppskattning, FORTSÄTT!

Jag ser att du blir intresserad! Kul! Här har vi till exempel munkorgen för de som inte riktigt kan sköta sig. Eller fotbojorna med taggar på insidan för att verkligen sakta ner dem.

Förfäran? Nej.. men… DRIV PÅ!

För att inte tala om denna högteknologiska el-stav som jag använder för att ge dem en rejäl kyss, från behörigt avstånd såklart, vill ju inte bli smittad av något direkt!

Jan skrattar lite gott åt sitt skämt och driver vidare. Personen mitt emot tittar storögt och har nu börjat hänga lite med käken, kan inte riktigt förstå vad det är som händer.

Så vad säger du, nog är väl jobbet mitt efter denna underbara uppvisning av attiraljer och karaktärsdanande metoder för lydnad och disciplin!

Jan stannar upp, andas och tittar på sin motpart som står där med öppen mun.

En tystnad som går att ta på sprider sig i rummet, Jan hör hur sin egen andning stör tystnaden och försöker sluta, men misslyckas och fortsätter leva.

Ja du.. Jan. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga här. Det känns som om du verkligen har en unik utgångspunkt när det kommer till arbetet. Dock vet jag inte riktigt om det faktiskt passar sig till Dagiset Dagsländan. Vi gillar mer att ha en varmare och mjukare känsla i vårt pedagogiska arbete. Mer mys och mindre arbetsläger förstår du.

Jan tittar med stora ögon, kan inte riktigt förstå vad det är som sägs, hur… vad.

Så vi får nog passa den här gången och önska dig lycka till med vad du än tar dig för i framtiden.

Jan öppnar munnen för att säga något, men inget kommer ut, han stänger väskan, stänger munnen. Han vänder sig om och går ut genom dörren och stänger den efter sig.

Hissresan ner kändes längre än den var, så mycket för en positiv inställning.

 

Gränden

Det var en Augustidag, helt utan förvarning så målades grändens väggar med blod. Något gick fel. Tvenne vänner stod vid en av källaringångarna med kofoten i högsta hugg. Ett helt vanligt bryt var på väg att ske. Ett bryt som av förståeliga själ var tvunget att göras då de helt sonika tappat bort sin nyckel. Nere i källaren väntade deras älskade cyklar, det var dags för den månatliga cykelturen vänner emellan.

När Joep gled förbi ingången till gränden och fick se vad som pågick så stannade han. Han vände sig in mot gränden och drog sitt svärd. Resten var avklarat innan de anfallna ens hunnit förstå vad som hände.

Joep en av Amsterdams självutnämnda väktare tittade stolt ner över vad han gjort. Ännu ett brott var stoppat, skurkarna skulle inte se dagens ljus igen. Världen var helt plötsligt lite finare, lite varmare och lite bättre.

För att få en lite bättre bild på vilka as det var han nedgjort så lirkade han upp deras identitetshandlingar. Van Niftrik. Av en händelse sneglar han upp på namnskylten vid källarporten. -Van Niftrik-

Joep släpper id-kortet, tittar sig runt för att se om någon märkt något än, ingen syns till. Torkar av sitt svärd på en av kropparna. Stoppar undan det och tar ett djupt andetag innan han lägger benen på ryggen och försvinner ut bland stadens gator och torg.

10

Bilden är tagen i Amsterdam, jag gillade gränden när vi gick förbi så jag var tvungen att ta ett kort. Tycker den ser mysig ut och därför har jag med den, inte konstigare än så. Den korta berättelse här ovan har allt med bilden att göra, men inget med verkligheten, såklart!

Fridens.

Hjärnspöken

Hittade en Novell jag skrev för 10 år sedan, enjoy!

Hjärnspöken

Paul kallsvettas, han känner den välbekanta kylan ner längst med ryggraden, klumpen i halsen och det allmänna obehag som denna händelse brukar framkalla hos honom. Det var inte så att Paul frös till i panik och inte visste vad han skulle göra. Han visste precis vad han skulle göra. Men det han inte visste var hur han skulle göra det. Det får ju inte bli som förra gången detta hände, det får bara inte det, det skulle han inte klara av en gång till. ”Nej inte en gång till”, han yttrade orden ohörbart tyst, men att få säga de med munnen istället för att tänka gjorde det mer konkret och sant. Sant i den mening att han verkligen skulle försöka att inte låta det gå över styr.

Han stirrar på glaset, det är ett tvång, kan inte släppa det med blicken. En gång till var han tvungen att titta på det, bara för att vara säker på att det inte stod 2.7cm från högra bordskanten och 5.32cm bakom tallriken. Han tar fram sitt måttband och mäter avstånden. ”4.5cm från höger bordskant, 10.4cm från tallriken”, Paul skakar på huvudet och suckar när han mimar orden för sig själv, hans huvud nuddar bordet och han känner den kalla glasskivan mot sin svettiga panna, tar djupa andetag, blundar med ögonen för att få vila, vila bara en liten stund.

Paul vaknar upp, han stirrar tomt upp i ett tak som rör sig alldeles för fort för att han ska kunna klara av det, kväljningarna kommer och han hostar till, taket fortsätter röra sig, han känner hur svetten rinner från pannan. Ord försöker tränga sig ut ur munnen på Paul, men istället bildas det röda bubblor av saliv och blod, de spricker.

Äntligen slutar taket att röra sig, han hör röster, eller mummel, det är något som pockar på hans uppmärksamhet, stör, irriterar. Han försöker röra huvudet mot ljudet. Det går inte. Paul kan inte, någonting hindrar honom, hindrar honom från att röra någon del av sig. Han börjar skrika, skrika för allt vad han är värd, skrika för att få komma loss, han svär och kastar svordomar mot rösterna strax bortanför hans synfält, skriker tills all luft är slut och han svimmar.

När Paul vaknar upp nästa gång så vet han fortfarande inte vart han är, han vet bara att han inte trivs där. Något hemskt har hänt med honom, han vet det innerst inne, känner det på sig.

Paul rycker huvudet framåt med all kraft han lyckas frambringa ur sin svaga kropp, bröstkorgen häver sig upp mot det vitrutiga taket, huvudet är dock kvar på samma fixerade ställe som förut. ”Släpp loss mig för helvete, släpp mig loss LOSS”, gråten sitter i halsen när han lyckas yttra orden och desperationen lyser i hans ögon. Han andas tungt för att sedan strax efter börja rycka och slita sig för att försöka komma loss, ett skrik av outhärdlig smärta ekar genom rummet när de kalla hårda bultarna slits i Pauls händer, armar och ben. Helt stilla lägger han sig, känner efter ordentligt om det verkligen är så som han tror. Med gråten i halsen och med små rörelser rör han handen fram och tillbaka, när han känner det kalla stålet så kommer tårarna, han gråter.

Några timmar senare vaknar Paul upp igen, han hade somnat när tårarna tagit slut, han slår upp ögonen och ser en man stå där, står där lutandes över honom. Paul blir skrämd och rycker till med huvudet, han känner hur det är fastsatt i bänken och skriker till av smärtan som sprider sig från pannan och ut över hela huvudet.

”Är du klar nu?”, säger mannen.

”Klar med vad?”, replikerar Paul

”Med det där skådespelet du pysslar ned”

”Vilket jävla skådespel?, släpp loss mig din tokdåre!”

”Inte riktigt redo än märker jag, jaja, du har bara dig själv att skylla”, mannen lämnar Pauls synfält igen och börjar gå mot dörren.

”Nej, gå inte! Lämna mig inte!”, dörren stängs.

”Fan…”

Paul slår upp ögonen. Mannen står över honom igen.

”Är du redo?”

”Redo för vad?”

”Rredo att bli av med högra handen”

”Nej, nej, nej det kan jag inte säga att jag är, höger hand är mig ganska kär faktiskt, skulle helst se att du inte tar den”

”Inte ditt beslut”, mannen tar fram en ganska grovtandad såg och fingrar lite på taggarna.

”Men varför i helvete frågade du mig för då! SLÄPP LOSS MIG!”

”Det roade mig”

”Lustigkurre, det är du det, fy fan säger jag”

”Tyst med dig och bit ihop”

”Bit ihop i vadå?, tungan eller?, sluta jävlas och släpp mig!”

”Ingen dum idé, bit dig i tungan, det lär hjälpa, eller något” , mannen börjar såga i Pauls handled,

”Det blir jobbigast när vi kommer in till benet, då får du verkligen visa vad du går för.”

Paul hann aldrig höra det sista, han svimmade så fort sågen nuddade handleden och smärtan kom.

Paul vaknar upp, han tror att allt bara varit en väldigt hemsk, intensiv och verklig dröm. Han tror väldigt fel. Han kan känna hur det sticker i hans högra hand, det gör ont, men han kan inte röra fingrarna. Snart går det upp för honom att den där mannen, vem han nu var, verkligen sågade bort hans hand, Paul börjar gråta. Fotsteg hörs utanför dörren, några samtalar med viskningar, Paul blundar och låtsas sova, mannen kliver in genom dörren och går fram till Paul.

”Vi vill ju inte få det infekterat.”

Paul fortsätter att låtsassova.

”Du kan låtsas hur mycket du vill, detta kommer ändå att väcka dig förr eller senare, antagligen förr”, mannen sätter i en strömsladd i ett kontaktuttag, Paul ”sover” vidare. Ett högt skrik hörs när strykjärnet trycks mot handleden.

”Inget ja kan göra grabben, måste liksom få det att läka ihop lite snabbare än planerat, och jag har hört att detta ska vara bra”, mannen fortsätter att pressa strykjärnet mot handleden. Mannen tar djupa andetag av den härliga doft som bränt människokött skapar, han kan riktigt smaka på den sötma i lukten som många ovana missar. Han torkar bort lite av det stänk av frätt kött som spridit sig upp längst armen på Paul, om han skulle göra något skulle han göra det rätt. Han höjer rösten för att höras över Pauls skrik, ”eller ja, hört och hört, jag har sett det på film, och du vet väl vad man säger, allt som händer på film är sant”, mannen skrockar lite lätt medan han tar bort strykjärnet och blåser på handleden, ”Ptja, det där ser väl fint ut”.

”Jag hatar dig, fy fan för dig ditt jävla as! Detta kommer du få ångra!”

”Jasså? Kommer jag det?”

”JA! Jag har kontakter!”

Paul får ett ena kanten på ett strykjärn rakt in i tinningen, han dör på fläcken. Daniel står över honom och andas tungt, ”fan, jag ville ju inte göra så här”, han spänner loss Paul och välter ner honom på golvet för att själv lägga sig på sängen. ”Helvete, detta kommer jag nog få ångra, hah, han hade rätt”, Daniel tittar upp i taket och funderar på vad hans lärare kommer att säga om det, kommer nog att en bli bakläxa det här. Men vafan, han irriterade mig.

Daniel reser sig upp, kliver över Pauls kropp och öppnar fönstret så att en ensam solstråle träffar mitt på sängen, han går sedan genom det kala rummet ut till korridoren. Han stänger och låser dörren efter sig och går åt höger, inne i korridoren är det mörkt, det enda ljus är från lampor högt upp som ger ifrån sig ett dovt gult sken. Tavlor hänger på väggarna med diverse morbida och fasansfulla bilder, en lång matta smeker väggen genom hela korridoren. Han tar snabba steg fram mot slutet av korridoren och den dörr han bävar för att öppna, ”lika bra att få det gjort”, han stannar framför dörren, knyter båda nävarna och tar ett djupt andetag, knackar försiktigt tre gånger, sedan två gånger lite hårdare.

”Kom in”

Daniel tar ännu ett djupt andetag, öppnar dörren och går in genom den i en snabb rörelse, han stänger dörren lika fort bakom sig igen.

”Jaså, det är du Daniel!”, Lars tittar på honom med ett stort leende på läpparna, ”hur går det för din kära patient?”

”Jo, herrn, det var precis det jag kom hit för att rapportera om”

”Men ut med det då pojk!”, han tittar på Daniel med stora öppna ögon och fortfarande med leendet på läpparna.

”Ja, han… han dog, herrn”

”Nej men oj, gjorde han?”, Lars kinder sjunker lite och veck bildas i pannan, ”ja dö skulle han ju ändå, men…, var det av handen?”

”Nej herrn, jag slog han i skallen med strykjärnet, herrn”

”Jasså, ja då är det inte så konstigt, varför gjorde du det Daniel?”, han börjar bläddra i de papper som ligger på skrivbordet, sneglar upp på Daniel titt som tätt.

”Han störde mig herrn, kunde inte hålla tyst”

”Jag förstår, gå iväg till de andra pojkarna nu och lek”

”Men, får jag inget straff?”, Daniel inser sitt misstag och inflikar snabbt ett litet ”herrn”.

”Nej, jag har full förståelse, gå och lek”

”Ja, herrn”, Daniel vänder sig om och går ut genom dörren, stänger dörren bakom sig och stegar iväg mot uppehållslokalen, ett leende sprider sig över hans ansikte.

Lars släpper de papper han håller på att bläddra med, lutar sig tungt tillbaka mot ryggstödet och gungar lite, att det alltid blev så här, varför kan de aldrig lära sig att hålla sig i styr. Han drar i spaken på stolen och lutar sig ner ännu en bit. ”Fan, han skulle ju lida mer den jäveln, så som han låtit oss lida under alla dessa år, men nu ska de bli ändring.”, Lars blundar och somnar med ett stort leende på läpparna.

Lars öppnar ögonen och ser det svart-vit-rutiga golvet, ”usch så retro, hatar såna här ställen”, han häver sig upp så att pannan släpper från glasskivan, sveper lätt det kalla kaffet och viftar till med handen för att få notan.

”Hmm”, Lars tar fram måttbandet, ”4.5cm från höger bordskant och 10.4cm från tallriken, helt perfekt”, Lars höjer rösten, ”Eller vänta, jag kommer till kassan och betalar istället”, han häver sig upp och sträcker lite på sig medan han tittar ut genom det stora fönster som är precis framför honom, livet ute i staden är som det alltid är, hektiskt, han skrockar och går mot kassan.

”Det blir 35kr tack”

”35kr? är det sant så är det hemskt”, Lars ler mot kassörskan men ger henne 50kr, hon ler.

”Behåll växeln”, Lars vänder på klacken och går ut genom dörrarna, ut till den riktiga världen och alla de bekymmer den medför, han andas in den härliga luften och börjar med lätta steg gå ner för gatan.

Dagbok del 2

(Dagbok del 1)

28e Februari, 2012

Det var längesedan sist min kära dagbok, snart två hela år sedan jag skrev i dig senast och jag tänkte lämna en liten uppdatering kring vad som hänt sedan sist.

Först kan jag meddela att sänglampan som suttit så olägligt äntligen är flyttad, aldrig mer kommer jag att slå huvudet i den när jag vaknar. Dessvärre kommer jag aldrig få mörkt i mitt sovrum igen då jag i min iver att flytta den satte upp den i taket, otaktiskt när strömbrytaren sitter på lampskärmen. Men gjort är gjort och jag tänker att det löser sig när LED-lampan går sönder, enligt mina beräkningar är det inte mer än 3 år dit!

Katten mår även den bra, som du kanske kommer ihåg så annekterade katten den lilla kammaren på sitt egna lilla vis. Detta har eskalerat något enormt och jag har nu enbart tillgång till tre av de fyra vingar min boning består av. Men du kan vara lugn, jag håller på att planera en militärkupp som gör att jag än en gång blir herren i mitt eget hus.

Oj, nej nu måste jag rusa, katten kallar!

29e Februari, 2012

Du kan ana att jag blev väldigt förvirrad när jag vaknade denna morgon och faktiskt lyckades slå pannjäveln i lamphelvetet även fast skiten sitter fastlimmad i taket! In genom ytterdörren kom det åtta män med bastubor som började spela så rutorna i hela herrgården skakade.

Jag skyndade mig genast för att ta reda på vad det egentligen var som hände, och vet du vad? De påstod att jag hade bokat dem för en spelning just denna dag, ”FULL TUBA HELA DAN!” utbrast en av herrarna och fortsatte sedan sitt spelande.

Strax därefter dyker människa efter människa upp på min trapp. Den ena mer finklädd än den andra och jag förstår ingenting, INGENTING!

Tolvhundrafemtiofyra personer trillade in under loppet av denna gudsförgätna dag. Mitt barskåp är helt tömt och mitt nylagda golv av massivt mahogny är helt söndertrampat. Jag förstod inte ett någe av vad som hände ska jag be att få tala om.

Nu hinner jag inte skriva mer, jag måste få ut de sista innan de blir tokiga på riktigt!

1a Mars, 2012.

Kära dagbok. Jag insåg vad som hänt. Det är för i helvete skottår i år och alla gäster som skulle varit här för två år sedan kom igår istället! Aldrig mer fest i Februari, det ska jag säga dig, ALDRIG MER.

Polisen var här och undrade vad som hänt förresten. Tydligen hade det blivit ett jäkla liv på stan efter att jag kört ut alla härifrån. Tolvhundrafemtiofyra personer in till den lilla orten, och det enda som var öppet var ”nattdiscoteket” som de kallade det. Vi här i byn kallar det NattBIBLIOTEKET, för det är just vad det är.

Tre bibliotekarier fick åka till sjukhus, annars inga incidenter.

Homeless filth – Short story

The thing about living in a larger metropolitan city is that you need to shield yourself from the pain and misery of other people. You don’t really understand what they are going through and at the same time you don’t care and just want them to leave you alone. Some people “help” these poor souls by giving them change, food or anything else that they might have use for. But why, does it really help or does it only prolong their suffering?

This is a story about how I killed a homeless man.

The thought began to grow in me one day when I was walking past a group of beggars. I was eating a hamburger at the time and one of them cried out “Oh come on man, I know you can’t eat that whole burger by yourself!”. As usual I didn’t even give them a glance. I just walked passed and ignored all of them with my cool indifference that I have practiced for so long.

But as I was hurrying towards the train I kept thinking of what I should have done and how that might have affected the people who were shouting at me. The first thing that came to my mind was one of those silly things that I must have seen in some movie. The perfect response to a question like that.

“I know you can’t eat that whole burger by yourself”… What if I had stopped right there in my tracks, turned to the man, looked him straight in the eyes and said “Sure I can!” And then jammed the entire thing into my mouth, smearing it all over my face and then just spat it out on the ground saying “oh I guess you were right, what a shame” and just continue to walk away.

What reaction would that incite in a homeless person? Anger? Sadness? Joy? I have no idea and I never will because the day I become homeless is the day that I die. I, Owen Windsor will NEVER become homeless. And if I do may God strike me down! And when God fails doing that, someone please just kill me.

So I decided to kill a man. That very moment when he gave me that shout I decided that I want to kill someone. Kill a man that is a leech on society. What gives him the right to just wander about all day asking people around him for help? It really was time for it to stop.

A society where people are homeless is really a society that has failed. Failed to accept everyone as equals and failed to take care of the people who fell through the safety nets of society. If there ever were any nets to begin with, but that doesn’t mean that they have the right to stop contributing to our society.

I live in a house in one of the suburbs where I lead a normal and laid back life. It’s just me and my dog Barney. I have some projects going on like retiling the roof, building a new patio and a lot of garden work. My neighbors like me, we all get together every now and then for barbeques and what not. We also do the day to day over-the-hedge-talk.

I was walking around downtown one day and happened to see a man standing in a corner begging for money. When I got closer he turned to me and asked if I had any spare change to give him. I said “No” of course… But as I passed him I stopped and turned around, looked him from head to toe and the wheels in my head started turning. What if…

“How old are you?” I asked him
“34”
“34… Are you healthy?”
“Depends on what you call healthy I guess, can I have some change or what?”
“I said no already. But I might have something better to offer you” I said
He really looked dumbstruck.
“Follow me and I’ll show you”

What was he supposed to do? He didn’t have any choice so he followed me home.
His name was Aaron, he had been homeless for about 5 years, ever since the factory he worked at shut down and his wife left him. He was from one of the smaller towns out in the country but decided that it would be a greater chance of him getting a job in the city than anywhere else. So he took his belongings and left for a new glorious life in the big city. Much good that did him.

The thing one must understand about Aaron is that he really got into that factory all those years ago on a fluke. It was a stroke of luck that made him the man he was. A man without any ambition what so ever, he would not lift a finger to do something with his life. Miraculously enough he made that one choice to go to the city, but when he arrived he didn’t look for any work. He was waiting for something to show up with the attitude “Everything will be alright; it always turns out well in the end”. And there he was 5 years later without a job, begging for food, pestering good hearted people with his presence. But now finally he thought that everything would change. Everything would turn out for the better, what a lucky day when a stranger comes up and offer him a job.

I made him work hard and only paid him in food. I did not want any drugs in my house and if I didn’t give him any money he would not be able to buy any. I gave him a bunk bed in my tool shed and there he stayed, took care of the garden fixed my fence, painted my house, worked on my patio. He cleaned up real good. Even my neighbors took a liking to the filthy beast. He might fool them into believing he was human and not a waste of space. But I knew better, the slightest touch and he would fall off the wagon and into begging again. No will power what so ever, only a basic sense of survival.

About 6 months later when my neighbor was going away for a 2 week vacation they asked him to house sit. HIM. What the hell were they thinking? They’d let that filthy animal into their home and have him watch it for them. This would not do, according to me a man is still homeless if he lives in a shed. But if he stays in a house he is not homeless, he is with house. My real work had to begin.

I invited Aaron to my house in order to put up a game plan. How we could make him a free man, a man with a home, a life and a fortune. Aaron knew my neighbor was rich, not filthy rich but rich enough to have nice things inside that house. The bastard even had a pool. So we decided to empty the house, put Aaron into hiding in my uncle’s lodge a couple of hours outside of town and then when everything had cooled down, we would sell everything in an orderly fashion. That way he would get enough money to sustain himself until he could find a proper job. His life spark was lit once more.
We opened up a section of the fence between my neighbor’s yard and mine, when this was done we started to carry out all their furniture and belongings through the back door and into my yard and to a big moving truck I had rented. It took us about four nights to clear the entire house of everything that was not nailed down to any walls or floor. From their house into the truck and then off to an offsite storage unit that was open 24/7. During the days we would move stuff out of my garden just to keep my other neighbors’ curiosity at bay so they wouldn’t wonder why I had a moving truck in my possession without moving anything. And it seemed to work, I only got the usual questions “Clearing out for summer eh?”, “while you are at it why don’t you move some stuff from my yard as well!” and so on, everything with a chuckle quickly following the statement, to let me know it was a joke.

The sixth day came and we entered the now empty house, the only thing that was left, was the curtains, these only kept to try to turn this empty shell of a house into something that was more alive than dead. With curtains you can’t really see what’s inside and thus you don’t know that anything is wrong. I thumped him in the head with a baseball bat; he fell hard on the floor and passed out. It was time.

I brought forth my heavy duty fishing line and tied that around each of his fingers and then attached it to a larger rope that I let hang from one of the beams in the ceiling. The rope was also tied as a noose and wrapped around Aarons neck. It was quite an intricate build actually. I don’t think that it ever had been done before. It was intended as a two step process where first his fingers would be torn off by the sheer weight of his body, and with the fingers gone he would fall down to be hanged the god old fashioned way. Aaron started to wake up as I hoisted him up in the air. He started to scream, or he tried to anyway, the cloth I had put in his mouth really put a stop to that. And actually, it almost looked as the filthy animal was in pain. Excellent.

After about 2 hours he stopped kicking. I guess he realized that it didn’t hurt as much if he was still than if he was flaying about whilst hanging there. This did not really please me and something definitely had to be done. He was not here for leisure. He was here for pain. No pain, no fucking gain! It appeared as if the lines I had used were a lot stronger than I initially had suspected and now it was time to put them to a real test. I took some rope and fastened it to his legs. I anchored it to my chair, but the rope was not long enough to let the chair rest comfortably on the ground. It was tilting about 50 degrees.

Aarons eyes widened when he realized what was about to happen. I looked at him and smiled. He had panic in his eyes. I sat down ever so gently and the muffled sound of his screams, they were like music to my ears. I put a tad more weight on the chair and saw his legs stretch out a bit more and how the now very torn fingers were struggling to hold together at their joints. His feet were right in front of me and if I put up my arms in the air I could reach his knees. I took a knife and did a small cut on the left side of his left knee, trying to sever some of the tendons holding everything together. Aaron passed out so I stopped for the time being, no point continuing when he can’t feel it.

While he was passed out I took a ladder and checked the status of his fingers. A few of them were about to snap, give it a few more hours and he would fall towards his death. How much pain can a man handle before he dies from the pain itself? Can one die from pain alone or does it only drive you mad? This was something I had to explore. But not with Aaron, no Aaron was precious.

When he woke up I started to talk to him, I wanted to let him know why this was happening to him and what he had done to deserve it. So he would understand and not judge me. He must understand that I did this for his benefit. I did a cut on the right side of his left knee, he winced. Interesting, his pain threshold had increased. I sat down on the chair and heard his knee joint make this violent SNAP. He screamed, oh how he screamed, it was like music. Shortly after the fingers gave in, he plummeted to his death. His body twitched violently when the noose around his neck was tightened. Aaron was no more, time of death, Thursday 6am.

I cut him down from the ceiling and put him in the lower floor bathtub for safe keeping whilst I took care of the mess I had created in the living room. And this is where my perfect crime turned out not to be so perfect after all. Apparently my dear neighbor decided to cut the vacation short. So while I was sitting on my knees, on the floor, trying to get all the blood taken care of, they had walked in through the back entrance and straight into the bathroom. That scream was also beautiful but not in the same way as a tormented scream. And I guess I looked a bit odd where I sat in a pool of blood with my cleaning gear around me when they stormed into the living room. Needless to say, I was caught red handed, no pun intended.

One might say that I killed two men that day. Aaron was one, and I also killed myself. Tomorrow, Thursday at 6am the electricity will be turned on and I will be turned off. The world works in silly ways.

I still think he was filthy.

Ett ufo.

Hur fan flyger ett ufo?

Är det inte så att man måste veta hur ett UFO flyger för att man ska kunna säkerställa att det faktiskt är ett UFO som man ser där uppe i skyn? Är det inte själva flygmönstret som gör det till ett UFO och inte ett flygplan? Eller är det mer formen på själva farkosten som avgör om det är från denna jord eller från någon annan planet. För om något flyger som ett flygplan men råkar ha någon annan form så är det väl större chans att någon flygplanstillverkare eller liknande bara kommit på någon ny modell av sina flygplan. Ett flygplan i ett nytt chassi. Om det däremot är något som ser ut som ett flygplan men som rör sig helt i motsatt till vad ett flygplan ska kunna göra… Då blir det hela mer suspekt och utomjordiskt. Jag tror att jag avgör vad som är ett UFO på hur farkosten flyger och inte hur den ser ut.

Slutsats: Inget UFO

“Nej ni kan vara lugna, det är inget UFO, bara något nytt sorts flygplan”

Barnen tittade på henne med stora ögon. Hon tittade tillbaka och såg hur besvikna de blev, de ville verkligen att det skulle vara ett UFO, att de äntligen kommit hit. Hon ändrade sig.

“Eller vänta, det var ett UFO tror jag bestämt, ni såg väl hur blankt och fint det var?”

Barnens ögon började glöda av intresse och lycka, det var verkligen ett UFO de hade sett.

David: “WOW! Vad häftigt med ett UFO!”
Jesper: “Ja såg ni den bara WRoooooooooooom och åkte in bakom molnen!”
Olle: “Jag såg den först! Den blänkte jättehäftigt”

Hon log, “Ja det var verkligen en galen syn”, ibland måste man låta barnasinnet sitta kvar oavsett om all logik talar emot det. Barnen kommer prata om detta länge, och det gör sig väldigt bra som teckningsuppgift när de väl är tillbaka på skolan.

För det var väl inget UFO, eller?

Dagbok.

28e Februari, 2010.
Dagen började otroligt kompetent med ett ryck. Rycket medförde en blåslagen panna då sänglampan var otroligt dåligt placerad. Jag måste komma ihåg att flytta på den där förbaskade lampan, 5 gånger är 4 gånger för mycket.

Katten lyckades med konststycket att kräkas över min nyinsatta heltäckningsmatta i den lilla kammaren som ligger intill stora matsalen. Nog för att det är kattens kammare, eller nu har blivit kattens kammare då jag nog kan likställa detta beteende med att “paxa” något. Så som jag “paxade” kattens lilla sovkorg genom att göra “2an” i den som hämnd. Öga för öga, kattjävel!

Annars på västfronten intet nytt!

29e Februari, 2010.
Spänningen ökar, snart är det dags.

Inbjudningarna är skickade sedan länge! Jag väntar med iver på att gästerna skall komma på denna stora bjudning. Jag har lagt ner otroligt mycket tid på det här, jag känner på mig att det kommer bli otroligt magiskt och att mina gäster kommer ha en mycket trevlig tillställning med mig som värd!

Stora matsalen är dukad och mingelmaten är fixad. Sparade in en förmögenhet på att tillaga all mat själv och att hyra in små korta mexikaner som serveringspersonal. De luktar lite underligt och jag tror inte riktigt att de förstår varken spanska eller engelska. Men så länge de kan hålla i en bricka är jag nöjd.

En timma kvar till LAUNCH, wish me luck dagbok!

2a Mars, 2010.
Fiasko i stor skala.

Det kom inte en enda person på min tillställning igår. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv heller. Inte ens storbandet som skulle spela dök upp. Jag blev lite orolig när det bara var 5 minuter kvar tills dess att de skulle börja spela. Jag antog naturligtvis att de var oerhört proffsiga och skulle klara av att rodda iordning hela ljudsystemet när de väl dök upp. När jag väntat i två timmar på både gäster och storband ringde jag till deras manager, storbandets alltså, inte gästernas. Här uppdagades fiaskot.

Tydligen så är det inte skottår i år! Det var 1a Mars igår, inte 29e Februari! De antog att jag bokade till 29e Februari 2012 och inte 2010 som jag sa. Jag anar att detta även är orsaken till att inga av gästerna kom. Oh lord.

Kvällen slutade med att jag fick äta upp all mat själv. Jag är otroligt mätt.

PS. Anställ inte Mexikaner som serveringspersonal. Speciellt inte när det visar sig att de faktiskt inte är Mexikaner utan ett gäng rebellsälar med storhetsvansinne.
DS.

He acted on impulse.

Found something on my hard drive.

He acted on impulse, two seconds later her head was one with the fence. Life can be random at times, and it may play games with your mind, body and soul. Is it irony that her head is one with a fence surrounding a graveyard or is it faith. A life ending at the same place where it will be put to rest, the great sleep. Death.

Nothing in particular went through his mind while he did the deed that would turn his life upside down. It was as if someone pushed him to do it, forced him to act in a way that he never had acted before. Was it god? Was it boredom? Was it the devil?

As he was standing there, watching as the blood trickled down the fence, he actually realized what he had done. He had killed, killed another person. A living thing. He wanted to run, but he could not move. The entire world was paused. People staring dumbstruck at what had happened. Crying, screaming. And suddenly he felt the asphalt against his cheek, an excruciating pain inside of his head and in his chest. At the same time as his brain was filled with blood his heart exploded.

Irony, he dying moments after he had killed for the first time, justice had been served and served well.

The surrounding area was flooded with people in an instant, people making phone calls to the police and to their friends. People taking pictures, all hoping to get a piece of the payment the newspapers were paying for good photos of things like this. Blood money.

A few moments later the area was secured by men in dark suits and sunglasses. Company men. The hoard of people was scattered by the men and the subject and his victim was moved as quick as one could blink. Not a single sign of blood or any bodies anywhere.

“There is going to be hell, you know that right?”

“Yes, yes I know. The media is going to have fun with this”

“Oh, I wasn’t talking about the media, Barry, the media will be the last of your problems”

“No I guess you are right, the fact that the subject went out of control two weeks to early will come back and bite me in the ass.” Barry continued: “But the media won’t make this any easier. A savage murder in the middle of the city? At lunch? It couldn’t be worse”

“Be sure Barry, it could have been worse. You’re just lucky he didn’t kill anyone important”

“You are right of course, but how am I going to explain this to the executives Roger? TWO WEEKS, how could our calculations be so flawed? What happened!?”

“Time will tell, the faster we get to the lab and have him properly examined the better.” Roger continues: “ I hope you’re little ‘black box’ is functional” Roger turn his head towards Barry.

“Of course it works! What will happen to the girl?” Barry says furiously

“I sure hope so, if it doesn’t you won’t live to see tomorrow.” Roger turns away from Barry and looks out the window. “What happens to the girl is none of your concern; you should be worrying about the subject, nothing else.”

Something is wrong. Something had to be wrong; I can’t move my arms. Where am I and what the hell happened at the graveyard! Why did I kill that woman? It was like I couldn’t control my own actions, but then who did? And… what…

Eric’s thoughts strayed all over the place, he looked down at a motionless body. Someone turned it face up. It was Eric’s body.

How can this be? Where.. no WHO am I if I’m not in that body? I was walking down the street, minding my own business when I suddenly killed the woman and. Pain. Headache, but not like any headache I have ever experienced before.

His thoughts stopped there, the car had stopped and people started to move. Something was going on and Eric was going to find out what with the tools he had. Listening, listening and thinking.

Who knows, might continue on this. I’ve felt like writing for some time now. I should just sit down and DO IT 🙂