Dagbok.

28e Februari, 2010.
Dagen började otroligt kompetent med ett ryck. Rycket medförde en blåslagen panna då sänglampan var otroligt dåligt placerad. Jag måste komma ihåg att flytta på den där förbaskade lampan, 5 gånger är 4 gånger för mycket.

Katten lyckades med konststycket att kräkas över min nyinsatta heltäckningsmatta i den lilla kammaren som ligger intill stora matsalen. Nog för att det är kattens kammare, eller nu har blivit kattens kammare då jag nog kan likställa detta beteende med att “paxa” något. Så som jag “paxade” kattens lilla sovkorg genom att göra “2an” i den som hämnd. Öga för öga, kattjävel!

Annars på västfronten intet nytt!

29e Februari, 2010.
Spänningen ökar, snart är det dags.

Inbjudningarna är skickade sedan länge! Jag väntar med iver på att gästerna skall komma på denna stora bjudning. Jag har lagt ner otroligt mycket tid på det här, jag känner på mig att det kommer bli otroligt magiskt och att mina gäster kommer ha en mycket trevlig tillställning med mig som värd!

Stora matsalen är dukad och mingelmaten är fixad. Sparade in en förmögenhet på att tillaga all mat själv och att hyra in små korta mexikaner som serveringspersonal. De luktar lite underligt och jag tror inte riktigt att de förstår varken spanska eller engelska. Men så länge de kan hålla i en bricka är jag nöjd.

En timma kvar till LAUNCH, wish me luck dagbok!

2a Mars, 2010.
Fiasko i stor skala.

Det kom inte en enda person på min tillställning igår. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv heller. Inte ens storbandet som skulle spela dök upp. Jag blev lite orolig när det bara var 5 minuter kvar tills dess att de skulle börja spela. Jag antog naturligtvis att de var oerhört proffsiga och skulle klara av att rodda iordning hela ljudsystemet när de väl dök upp. När jag väntat i två timmar på både gäster och storband ringde jag till deras manager, storbandets alltså, inte gästernas. Här uppdagades fiaskot.

Tydligen så är det inte skottår i år! Det var 1a Mars igår, inte 29e Februari! De antog att jag bokade till 29e Februari 2012 och inte 2010 som jag sa. Jag anar att detta även är orsaken till att inga av gästerna kom. Oh lord.

Kvällen slutade med att jag fick äta upp all mat själv. Jag är otroligt mätt.

PS. Anställ inte Mexikaner som serveringspersonal. Speciellt inte när det visar sig att de faktiskt inte är Mexikaner utan ett gäng rebellsälar med storhetsvansinne.
DS.

He acted on impulse.

Found something on my hard drive.

He acted on impulse, two seconds later her head was one with the fence. Life can be random at times, and it may play games with your mind, body and soul. Is it irony that her head is one with a fence surrounding a graveyard or is it faith. A life ending at the same place where it will be put to rest, the great sleep. Death.

Nothing in particular went through his mind while he did the deed that would turn his life upside down. It was as if someone pushed him to do it, forced him to act in a way that he never had acted before. Was it god? Was it boredom? Was it the devil?

As he was standing there, watching as the blood trickled down the fence, he actually realized what he had done. He had killed, killed another person. A living thing. He wanted to run, but he could not move. The entire world was paused. People staring dumbstruck at what had happened. Crying, screaming. And suddenly he felt the asphalt against his cheek, an excruciating pain inside of his head and in his chest. At the same time as his brain was filled with blood his heart exploded.

Irony, he dying moments after he had killed for the first time, justice had been served and served well.

The surrounding area was flooded with people in an instant, people making phone calls to the police and to their friends. People taking pictures, all hoping to get a piece of the payment the newspapers were paying for good photos of things like this. Blood money.

A few moments later the area was secured by men in dark suits and sunglasses. Company men. The hoard of people was scattered by the men and the subject and his victim was moved as quick as one could blink. Not a single sign of blood or any bodies anywhere.

“There is going to be hell, you know that right?”

“Yes, yes I know. The media is going to have fun with this”

“Oh, I wasn’t talking about the media, Barry, the media will be the last of your problems”

“No I guess you are right, the fact that the subject went out of control two weeks to early will come back and bite me in the ass.” Barry continued: “But the media won’t make this any easier. A savage murder in the middle of the city? At lunch? It couldn’t be worse”

“Be sure Barry, it could have been worse. You’re just lucky he didn’t kill anyone important”

“You are right of course, but how am I going to explain this to the executives Roger? TWO WEEKS, how could our calculations be so flawed? What happened!?”

“Time will tell, the faster we get to the lab and have him properly examined the better.” Roger continues: “ I hope you’re little ‘black box’ is functional” Roger turn his head towards Barry.

“Of course it works! What will happen to the girl?” Barry says furiously

“I sure hope so, if it doesn’t you won’t live to see tomorrow.” Roger turns away from Barry and looks out the window. “What happens to the girl is none of your concern; you should be worrying about the subject, nothing else.”

Something is wrong. Something had to be wrong; I can’t move my arms. Where am I and what the hell happened at the graveyard! Why did I kill that woman? It was like I couldn’t control my own actions, but then who did? And… what…

Eric’s thoughts strayed all over the place, he looked down at a motionless body. Someone turned it face up. It was Eric’s body.

How can this be? Where.. no WHO am I if I’m not in that body? I was walking down the street, minding my own business when I suddenly killed the woman and. Pain. Headache, but not like any headache I have ever experienced before.

His thoughts stopped there, the car had stopped and people started to move. Something was going on and Eric was going to find out what with the tools he had. Listening, listening and thinking.

Who knows, might continue on this. I’ve felt like writing for some time now. I should just sit down and DO IT

Home improvement (swedish)

I was “cleaning” my desktop and found this.

Förändring! Alldeles för mycket tristess utvecklas tillslut alltid i något kreativt. Det är min syn på livet. Så var det den där lördagen för ett par år sedan då jag bestämde mig för att måla om hemma. Sätta färg på tillvaron så att säga.

Impulsivt? ABSOLUT. Smart? ABSOLUT inte…

För att göra en kort historia kortare så innebar denna klick av kreativitet en ganska saftig räkning från min hyresvärd på renovering av hela vardagsrummet där mitt ytterst nylagda och fina parkettgolv fick något sorts utslag. Svarta prickar började helt sonika breda ut sig över hela golvet då färgen jag införskaffat till taket inte riktigt ville sätta sig så fort som jag hade tänkt.

Stegen stod väldigt stabilt, jag stod väldigt stabilt. Fågeln som flög in genom fönstret och skrämde livet ur mig flög jävligt ostabilt. Som en klumpig Indiana Jones look-a-like föll jag av stegen, fick tag i lampsladden och blev hängande där ett slag. ME TARZAN. Min nätta vikt till trots så gav taket vika. Där satt jag mitt på golvet med en lampa i famnen och tak i huvudet och kontemplerade min härliga impulsivitet och det faktum att jag antagligen har tummen mitt i handen.

Fågeln vände strax efter sin ankomst och stannade inte ens på en kopp. Ohyfsat.

Jag reste mig från det färgindränkta golvet, gick ut från rummet och stängde dörren efter mig. Tog mig in till badrummet för att tvaga mig. Tro mig, dum idé. Härligt fina fotspår hela vägen från vardagsrummet till badrummet.

Tristess är det som gör att hantverkare blir rika.

En fika

Jag kan inte hjälpa att säga det, men det var verkligen en helt vanlig dag. Jag vet att det låter klyschigt och fantasilöst, men som sagt. Det var faktiskt bara en helt vanlig dag.

Jag satt där på fiket, minding my own buissness you know? Läste lite förstrött i dagens tidning och tittade ut genom fönstret. Smuttade lite på kaffet och ja, var bara mig själv?

Det var ju inte direkt mitt fel att hon skulle sätta sig där, men det gjorde hon i alla fall. Hon satte sig bara där och började dricka sitt te, jag blev paff, är ju i Sverige, här händer inget sådant. Här är vi tillbakadragna och vill inte ta kontakt med främmande människor. Vi ska sitta själva och vara bittra över att vi INTE tar kontakt. Hon sabbar ju hela grejen för tusan, fattar hon inte det?

”Snön snöar tätt över Moskva vid denna tiden på året”, hon tittar på mig när hon säger det. Hon viskar det liksom, fast högt, en hög viskning med rysk brytning.

”Mmhm, och fåglarna simmar i dammen”, replikerar jag utan att titta upp från tidningen. Men jag måste säga att jag var lite chockad över det hon sagt. Man kan ju liksom inte helt avfärda möjligheten att hon faktiskt är en rysk spion. Det har ju hänt, det har jag sett på film.

”Du råkar inte ha lite is på dig? EIS BITTE!”, säger hon strax efter.

”Nej faktiskt inte, jag brukar ju alltid gå runt med ett par kilo is annars, men idag har du otur tyvärr”, svarar jag lite lojt och fortsatte att smutta på mitt kaffe.

”Men Anders, varför talar du inte med mig?”

”För att jag inte heter Anders?”

”Va? Heter du inte Anders?”

”Nej, jag har faktiskt aldrig hetat Anders vad jag vet”

”Ahh, du är fortfarande på ’den’ platsen, jag ber om ursäkt.”

”Err, vilken plats?”, ja, jag vet att jag inte borde ha frågat, men jag var ju nyfiken på vad detta var för någon underlig och galen kvinna. Det verkade ändå inte som om jag skulle bli av med henne.

”Den vid fönstret såklart?”, svarar hon. Ingen respekt! Driva med mig sådär!

”Lägg av, du menade något annat, jag hörde det allt!”, jag hade i detta läget lagt ner tidningen och praktiskt taget stirrade på henne.

”Men lägg av nu Anders, jag orkar inte fjanta mig mer”

”Vem är du kvinna?!”, kanske var lite okänsligt av mig, men jag var faktiskt väldigt irriterad på henne för tillfället.

”Sluta nu Anders, jag är med barn. Och ja, det är du som är fadern”

”VA!”, hur FAN kunde hon vara med barn? Hon hade ju sagt att det var safe ju!

”Jag är med barn, hör du dåligt? Jag ville bara berätta det för dig så du kan ta ställning till hur du vill gå vidare med det, jag behåller barnet vad du än säger.”

Här svimmade jag, jäkla tur att kaffet var slut i alla fall. När jag vaknade till liv så var hon borta och jag hade något att fundera på… Var det Emma eller Ann-Katrin?

Frukost

De personer som ser denna scen utifrån kan lätt misstolka den. Här sitter då alltså Anders, ja Anders ja, titta och le mot kameran Anders. Anders här ja, sa jag föresten att han hette Anders? Anyway, han sitter här vid bordet, Anders alltså, och äter sin frukost med sin sambo Karin. Ja där har vi dig ja Karin, le mot kameran du också, bra gjort Karin. Han sitter alltså här och äter sin frukost, läser sin tidning, tuggar sitt bröd. Allt ser harmoniskt ut på ytan. Samma sak gäller Karin här, hon dricker sin juice, färskpressad såklart, bläddrar förstrött i den andra tidningen. Ja, de har två prenumerationer av samma tidning så de får var sin, utmärkt sätt att undvika dedär små irritationsmomenten på morgonen, kan varmt rekommenderas. Som sagt, det ser fridfullt ut, och det är så det ska se ut, men om man ser lite djupare kommer man fram till att Anders, denna helyllekille, ja han, han är en psykotisk mördare, tänk så tokigt. Och Karin, ja hon brukar putta omkull barn och pensionärer när ingen ser henne göra det, sedan skratta gott åt det och gå vidare. Hon brukar även släppa av riktigt otäcka fisar när hon sitter på tunnelbanan, precis innan hon ska gå av, sedan titta argt på personen bredvid henne så alla tror att det är han som släppt väder. Riktig sadist, usch.

Mmm, den ljuva doften av kaffe, älskar detta, sitta vid köksbordet och läppja lite lätt på härligt nymalet och nykokt kaffe, inget jävla ICA kaffe som de vanliga små nollorna där ute dricker. Nej det här kaffet är verkligen unikt, kaffet är verkligen värt varenda krona, kaffet är… magiskt. Rakt från dedär små blatteplockarna i Guatemala, mmm, Kaffe! Nej men se goddag på dig herr ostfralla, har du haft en trevlig morgon? Haha, som om jag bryr mig, DÖ SKARU GÖRA DITT JÄVLA OSTAS! SKA FAN SVÄLJA DIG HEL DIN LILLA JÄVLA NOLLA, DU FÖRTJÄNAR INTE ATT FÖRTÄRAS AV MIG, KÄNN DIG HEDRAD. Oj, ska nog kanske bläddra lite i tidningen också, så Karin i alla fall tror att jag läser den. Nej men oj, det var inte dåligt, idag var man med i tidningen också! ”Två uteliggare hittades morgonen tills idag mördade vid järnvägsstationen, dådet var mycket rått och hänsynslöst utfört då båda kropparna saknar både ögon, näsa, öron och läppar…”, ”Hörde du Karin? Läs på sidan 5, jag är med där, eller ja, mina handlingar är med!”.

Ja ojoj, där ser ni, där står inte allt rätt till inte, Anders är ganska, hmm, egen av sig kanske man kan säga. Ögon*, näsa*, öron* och läppar* förresten, riktiga delikatesser, passar mycket bra med vitlök. Ett tips är annars att skiva öronen i tunna tunna bitar för att blanda ut med salladen, salladen får en lite mer salt och knaprig smak av det. Näsan går bäst ihop med osten i en fondygryta och ögonen skall serveras istället för oliver i en härlig dry martini!

Fruktkött, mmm, fruktkött, mer fruktkött. Det är så härligt att sila juicen mellan tänderna så allt fruktkött FRUKTKÖTT samlas längst hela tandraden, mmm, sedan sveper jag med tungan över tänderna och samlar ihop allt, allt fruktkött och tuggar i mig det. Jag önskar jag bara kunde få äta fruktkött. Kanske skulle börja äta apelsinerna istället för att pressa ner dem, har hört att apelsiner består av fruktkött, undra vart jag hörde det? Jaja, får se om jag orkar, dricka är ju också gott. Då ska vi se, vad ska vi göra idag då, bäst att planera lite. Men får inte glömma att bläddra i tidningen så Anders tror att jag läser den. Idag ja:

08:17: Kasta en näve grus på ankorna i dammen på väg till jobbet.

08:34: Välta kaffekoppen för receptionisten på kontoret.

10:51: Ringa och stöna i Chefens telefon.

12:00: Äta Lunch.

15:00: Komma tillbaka från lunchen.

15:02: Välta kafffekoppen för receptionisten igen, den jävla häxan.

16:00: Gå hem.

Ja men det var ju inte så farligt. Lagom dag, mm, fruktkött.

Anders gillar öron, näsor, ögon och läppar, Karin gillar fruktkött, visst är de söta tillsammans? Jag glömde ju nämna läpparna förut föresten, de bör marineras samt grillas över öppen eld och serveras med hasselbackspotatis.

Stupid people

It was not that Eugene was afraid or anything, not at all, he actually loved danger and to put himself up to impossible tasks that no one had ever done before. But this was madness wasn’t it? The crowd cheered him on, their voices echoing through the city, bouncing from window to wall, from car to bus. Odd things can happen when you are under the pressure from an entire group. Well odd things happen when stupid people get together and set out to do something. This is stupid.

“Come on, give me a break” shouted Eugene out to the mass standing below him. “Do I really have to do this, why me? come on!” he continued.

“EUGENE, EUGENE, EUGENE, EUGENE” the gathering of stupid people had in just a couple of minutes gone from five, to twenty, to one hundred to thousands. “Apparently they travel in packs” Eugene thought to himself in all the commotion.

It wasn’t fair. Not fair at all. He was minding his own business, taking a stroll on the rooftop just to get some fresh air, trying to get away from the smog on the streets below. Stepped on to the ledge and someone from below him started screaming and jeering. “JUMPER, WE HAVE A JUMPER!”. People in groups can do odd things to your mind, or rather, stupid people in groups can do odd things to your perfectly healthy mind.

Eugene stretched out his arms, flapping them around a bit, jumping up and down while doing some sort of bird noise. The crowd went ballistic, started to cheer him on even more. “It’s the oddest thing, why would they want me to jump? They don’t even know me!” Eugene said to himself. “They don’t even know me, and still they want me dead”.

“Do not fret oh little one! Thou shalt not jumpeth!”, a voice said

“Who are you, and how do you know that I SHALT NOT JUMPETH!”, Eugene replied

“It’s rather simple to be honest, you are not as stupid as these people cheering you on are”, the voice continued

“How do you know? Maybe I want to jump, are you calling me a coward?”, Eugene whispered.

“Well, that’s the thing, if you jump you are a coward. If you stay up here you are the brave one. But you do what you have to do, see if I care”, continued the voice

“What do you mean?”, Eugene said

“To be cheered on by thousands of people and decide not to do what they want and thus suffer their rage and disappointment is much more courageous, much, much more courageous than to do as they say. Especially when they want you to kill yourself.”, the voice calmly continued.

“Ah”, Eugene was thinking, “And who are you”.

“Are you sure you want to know?” echoed the voice.

“Yes, yes I am sure”, said Eugene

“I am, Death, I’ve been at your side for quite some time now”, death said.

“That’s from the seventh seal right?”, Eugene replied

“Well, yes, but what does it matter, I am death anyway and hey, it’s a good movie”, death said and continued in a whisper “sometimes I don’t feel like being original”.

“Hey, wait a minute. If you are death, why would you want me to live?”, Eugene turned around, facing death he continued, “Or are you pulling my leg? As I understand it you know how I’m going to die. And if you want me to stay up here, that might lead to my death. And if that is the case, my only way of survival is to jump?”, Eugene said.

The crowd stopped the cheering the moment Eugene stepped off the ledge to face death. They started to spread out again, to their jobs, families and duties. Forgetting all about Eugene and the fact that they tried to kill him, taking an innocent mans life for some entertainment.

Eugene looked around. Nobody was there. He was standing alone on a rooftop, looking at the sky. What a wonderful day this could be! He took one step and plummeted to the ground. No cheering. No stupid people. Only one stupid man, falling to the ground.