Vårpremiären

Nog kan vi väl kalla det vår även fast det haglade, snöade, regnade och var solsken här om dagen? Jag kände i alla fall att vädret denna dag var perfekt för att göra en vårpremiär på. Billingen såg lockande ut där i fjärran.

Så det var bara att bege sig ut, och inte långt därefter kom det en fundering till min välutvecklade hjärna.

Men snart så var jag en bra bit på väg!

För att strax där efter triumfera och få en belöning!

Och även det gick vägen faktiskt! Så då återstod bara en sak!

Så nu sitter jag här och är sådär härligt trött och slut lite överallt. Skönt att ha tagit sig ut för att springa igen efter ryggbesvär och diverse förkylningar. Uppfriskande och mysigt. Jag gillar att springa!

Fridens.

Ibland är jag sådär, inte så smart

Jag kände för att ge mig ut att springa ikväll. Springa har jag inte gjort på länge, antagligen inte sedan i November kanske? Om en inte räknar den lilla joggingturen till gymmet jag tog när jag skulle vara med på ett spinningpass.

Hur som helst så är jag med i en löpningsgrupp på facebook där de anordnar löpturer då och då, så en är lite fler med att springa och inte behöva härja runt själv i mörkret. Jag funderade över om jag skulle med på väg hem från jobbet, insåg att jag nog precis skulle hinna, jag bestämde mig och gjorde.

Jag kom precis i tid och tydligen var det backintervaller på schemat. Inte några intensiva utan mer uthållighetsintervaller då de var ganska långa. Först lite uppvärmning, sedan intervaller och efter det nedvarvning.

Det var riktigt skönt! Jag gillar verkligen att springa, det får mig att bli lugn, rensa huvudet och bara fokusera på nästa steg hela tiden.

Men om jag gillar att springa och det är bra för mig, vad är det som gör mig inte så smart?

12636965_10153476643882989_1523227043_o

Jo det faktum att hela passet blev strax över 10km långt. Vi stannade tre gånger på vägen tror jag. En gång under uppvärmningen för att förklara hur intervallerna skulle gå till. En gång vid slutet av uppvärmningen och sedan innan vi gav oss ut på nedvarvningen.

Jag kommer känna detta i morgon på alla möjliga ställen, ben, benhinnor, höftböjare, knän, fotleder, fötterna. Jag vet att det inte är en så bra idé för mig att härja runt på asfalt, men ibland så är jag korkad. Så är det bara.

Gruppen var väldigt härlig, varje gång jag mötte någon i gruppen (intervallerna gick fram och tillbaka längst en sträcka) så fick jag hejarop och uppmuntrande ord. Jag var för trött för att säga något tillbaka, men de värmde. Sedan när vi sprungit klart, eller alla gjort det utom jag då jag var på sista etappen, så kom det några springande för att möta upp mig och lunka tillbaka till starten i min takt, det tyckte jag var fint!

Mycket trevlig runda, mitt huvud tackar er, min kropp hatar er, men så är det ibland!

Fridens.

Tog löpet

Min löparvän fick nys om att jag var frisk så idag drog han med mig ut på en runda som var 7 kilometer. Det var kallt ute, typ minusgrader tror jag! Snökanonerna var igång uppe på berget och allt var fantastiskt fint.

Det var riktigt krispigt ute och jag fick en härlig känsla i kroppen, det började skymma och allt blev än lite mer vackert.

“Det där borde du ju ta en bild på och lägga upp på bloggen!” utbrast han.

“ABSOLUT!” sa jag och tog upp telefonen. “Fan inte lätt att fota när en springer du!”

“Men vi kan väl stanna då!”

Så det gjorde vi, jag tog bilden och vi fortsatte vår runda.

Kan väl konstatera att det inte var så lätt att ta ett stabilt kort när jag var andfådd även om jag stod still…

12286985_10153358773602989_322483241_o

Men det spelar inte så stor roll känner jag, det får helt enkelt bli en bättre bild nästa gång!

Fridens.

Milen den Lila

Den har en viss mytbildning denna Lila mil uppe på Billingen i Skövde. Ofta brukar den förknippas med döden eller liknande öden. Varför? Jo för att den går upp och ned för berget ett par gånger innan en har kommit runt. Vilket är jobbigt, för backar är liksom jobbiga. Den totala stigningen är runt 200 meter.

Förra Söndagen när jag och Simon var uppe och drog vår vanliga runda på 8 km så bestämde vi oss för att “På Söndag nästa vecka, då jävlar tar vi Lila milen!”, och en ska ju hålla vad en lovat, om inte annat ska en hålla det en lovat sig själv. Så sagt och gjort.

Vi drog iväg och jag satte två mål i huvudet.

  1. Gå aldrig, spring/jogga hela vägen, även i alla backar.
  2. Rundan ska inte ta längre än 80 minuter.

Simon är ju snällt bättre tränad än mig så det kändes knappt som om han blev trött, han sprang före i backarna och peppade mig uppför, påminde mig om hållning o.s.v. när min kropp skrek av smärta o.s.v. Sådär som en träningspartner ska göra, och det fungerade, vi kom runt.

När det kommer till denna runda så är det efter 6 km som det börjar bli jobbigt på riktigt. Då kommer det ett par ruskigt hemska backar, lömska är dem, lömska som små ormar!

Lungorna skrek efter luft, benen stretade emot och var arga på mig, efter varje steg så sprutade mjölksyran ut ur öronen på mig, jag sprang runt där och skrek, svor och betedde mig helt enkelt. Enbart när vi var själva förstås, jag vill inte skrämma slag på mina medmänniskor!

Som sagt så kom vi runt, och målen jag satt upp lyckades. Jag höll mig joggande hela vägen, sen så kom vi runt på 70 minuter. Så jag är faktiskt rätt nöjd med det resultatet.

lilamilen

Nu ska jag ramla ihop här hemma nånstans.

Fridens.

Segare än Sirap

Idag gick det verkligen trögt uppe i spåret ska ni veta, fy sjutton vad det sniglade sig fram. Det var som om jag var med i någon slow-motionscen när jag skumpade fram där uppe på berget. Som tur var så hade jag en hare framför mig som peppade på, tack Simon!

Det verkar som om jag behöver lägga in något mer cardio-pass i veckan för att fixa löpningen bättre, men det är så det fungerar. Hittar du ett problem så kommer du på en lösning och utför lösningen och ser sedan om det hjälpte. Hjälpte det inte får du hitta på något annat, simple as that.

Kan väl tilläggas att det gick lite fortare än det kändes, för mig var det en genomsnittshastighet, men fortfarande 30sekunder långsammare per kilometer än när vi började springa i Maj.

Ny vecka, nya tag!

6 månader

Första Juli idag, detta betyder att jag lyckats med att blogga en gång om dagen i sex månader. Jag är lite nöjd med mig själv får jag faktiskt säga. Funderar på sätt att ta detta vidare, specifika temadagar kanske? Utöka så det blir mer än en om dagen? Eller så hänger jag bara i och ser hur länge det håller.

Första tanken var att lyckats hålla ut Januari ut, det gick ganska bra, sedan har det rullat. Men nu vet jag inte vart det kommer att sluta! Where will it eeeend?!

Idag tog Simon med mig på en tur till strupen här i Skövde. Strupen är en väg upp på berget som är ganska så brant. Den är 700 meter lång och har en stigning på 80 meter ungefär. Vi körde den fyra gånger och det var tungt så in i kanelen. Det var tur att Simon var där och peppade mig för annars vet jag inte hur det hade gått. Blodsmaken i munnen kom redan vid första varvet. Men skönt var det!

Fridens.

Stor dag idag

Och nu snackar jag inte enbart om att U-21-landslaget precis tog EM-guld, vilket är helt fantastiskt. Det är en stor dag även för att jag än en gång anmälde mig till GBG-varvet.

Jag sprang inte i år, men nästa år så ska det jävlar i mig springas så att det ryker under fötterna!

Skönt att kunna para ihop två så monumentala händelser känner jag. En av händelserna kommer att bli ihågkommen i historien som den kanske största händelsen någonsin. Vilken av dom det återstår att se!

Fridens.

Snabbare än väntat

Tog mig upp i spåret i förmiddags och blev glatt överraskad av resultatet. Det kändes ganska tungt ändå, när jag gav mig iväg. Det värkte en del i benen från rundan här om dagen samt efter allt stenbärande igår. Men det verkar bara ha suttit i huvudet det.

Jag lyckades hålla ett för mig rätt högt tempo hela vägen in till 5km.

Jag lyckades ta mig in på 30 minuter. Det var jättelängesen jag sprang i den hastigheten så det känns positivt! Nu är det bara att tappa kilon så kommer den tiden att slipas rejält.

Har en liten fundering på Billingehusloppet i höst, tror det kanske kan va något att sikta på!

Fridens.

Ångesten kom som ett brev på posten

På riktigt alltså, nu snackar vi inga metaforer här utan ångesten kom faktiskt som ett brev på posten.

Här om dagen så trillade startbeviset till Göteborgsvarvet ner i brevlådan. Tror aldrig jag känner mig så oförberedd inför varvet (ja det är så vi häftiga veteraner kallar det) som när startbeviset kommer hem.

Nu är det den 26e April och den 23e Maj är det dags. Jag har alltså en månad på mig att göra mig redo att springa de där 21 kilometerna. Jag har funderat på att lägga mig på en väldigt anspråkslös nivå detta år och satsa på en hastighet av 7 minuter per kilometer. Då kommer jag runt strax under 2h30min om jag räknat rätt, och det skulle jag vara sjukt nöjd med.

Men i år är det så att jag har inte ens riktigt bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Så den som lever får verkligen se. Jag har som inte sprungit längre än 12.5km än i år. Jag kommer behöva STEP IT UP en hel del under denna månad.

Fridens.

Drive-by-running

Så jag var med om en rätt underlig grej här om dagen då jag var uppe på billingen för att ge mig ut på en liten joggingrunda.

Just denna dag hade jag tagit bilen upp för backen, ja jag vet att det låter lite underligt att ta bilen upp för berget bara för att springa där uppe, men ibland är jag inte helt upplagd för att gå upp för det där aset till backe helt enkelt.

Anyoldhow.

Jag hade lämnat bilen för att gå bort mot startområdet när en bil kör upp bakom mig och från baksätet hoppar det ur en kvinna och börjar springa. Hon tar och börjar löpa direkt från bilen. Sen försvann hon bara som en gasell!

Det såg så lustigt ut, bilen svänger upp, dörren öppnas och ut kommer en person som börjar springa. Här ska fan inte slösas någon tid, bäst att löpa DIRR!

Jag beundrar henne enormt och vill hemskt gärna göra så en dag jag också, så om nån vill skjutsa upp mig till berget så säg till, då kan min dröm gå i uppfyllelse.

Fridens.