Badrumsbestyr

Nu jävlar smäller det ska ni veta. Denna härliga Måndag ska spenderas i kaklets tecken. Jag ska be till porslinsguden, hylla klinkersmajestäten och utforska varenda bidé. Idag beger vi oss till den fantastiska staden Karlstad för att utforska dess utbud av badrumsrelaterade artiklar.

“Har vi någon plan för ungefär hur länge vi kommer glida runt inne i denna magiska badrumsaffär?”

“Tre timmar.”

“Tre timmar?”

“Japp”

“ok”.

Wish me luck.

Jag kommer att behöva det.

Dryga året

Har nu bott i Värmland i drygt ett år. Tiden går, tiden går.

Det känns ganska så surrealistiskt att tänka på de senaste två åren om jag ska vara helt ärlig. Om en räknar från Oktober 2016 så har jag alltså blivit sambo, flyttat två gånger, bytt jobb tre gånger och köpt ett hus. Det får en väl säga är ganska så bra jobbat ändå? Har ju även skaffat katt, bara en sån grej.

Hur som helst så flyter livet på bra här uppe i Värmland, eller ja, ni som bor norr om Karlstad får helt enkelt byta ut “uppe” mot “nere”. Jag har inte så himla mycket att klaga på. Det är det vanliga liksom, det som i stort sett alla kämpar med här i livet. För mig är det väl mest mängden mat jag proppar i mig, bristen på motion samt att jag skriver för lite.

Men en får kanske försöka se det i lite positivt också? Jag menar… Jag svälter inte? Det är bra har jag hört, att svälta är jobbigt. Jag hade antagligen svimmat av om jag toktränat i denna hetta som vi nu har här i landet, svimma vill jag inte göra! Ska jag skriva mer så måste jag sitta mer vid datorn och då drar det… mer… ström?

Okej, kanske inte fanns jättemycket positivt med det hela men jag försökte i alla fall.

Fridens.

PS.

Titeln på inlägget “Dryga året” har att göra att det är ett drygt år som jag har bott här i Värmland. Inte att det har varit ett drygt år. Ja ni fattar. Drygt år har det inte varit, sade här om dagen till H att “vad fort se senaste 6 månaderna har gått”. Hon låg och läste bok vid tillfället så hon släppte blicken från den och tittade på mig och sa “va?”, “jo det senaste halvåret har gått väldigt fort”, “Du är konstig Henrik”.

DS.

Cykelguden

Det gick fruktansvärt fort ned för backen, fortare än han kom ihåg att det gjorde. Det var helt enkelt på tok för längesen han färdats på cykeln, ett kärt återseende helt enkelt.

Snabbt och smidigt kryssandes mellan långsamt gående pensionärer, lattedrickandes barnvagnsputtandes föräldrar, förvirrade barn och stressande affärsfolk. Grönt, gult eller rött spelar ingen roll när järnhästen är bestigen, då skiner allt grönt som de finaste av gräsmattor. Vad spelar det för roll att bilar får tvärnita när det går i 80km/h för supercyklisten.

Smäckert åtsittande cykelbyxa med hängslor, sjukt snabb hjälm och cykelskor i all ära. Det var cykelkepsen som gjorde det hela fulländat, naturligtvis med skärmen uppfälld framför hjälmkanten där texten ”TRY NOT TO SUCK” stod tryckt. Han var en gud på två hjul, odödlig.

Utan några som helst incidenter så sladdar cykeln in på sjukhusområdet. Nu var det bara det absolut svåraste kvar, att hitta en parkering. Cykeln hade inget stöd, och en så värdefull cykel skulle ändå aldrig kunna ställas fristående, oj nej nej nej nej nej nej nej. Den måste låsas fast i en stadig byggnad eller berggrund.

Av och an vankades det med cykeln käckt på svaj över axeln och cykelskorna klickandes vid varje steg. Snart skymtade han en lekplats där det till synes kunde finnas något ställe att förankra hans cykel. Längst med ena sidan fanns det ett stålgaller som såg otroligt gästvänligt ut och där skred han till verket. Fyra lås hade han med sig i sin härligt slimmade cykelväska och de sattes på med en sådan vana att ingen kunnat ana att han inte gjort det sedan två säsonger sedan.

Efter att sista låset satt på plats så reste han sig upp och hade ett nöjt leende på läpparna.

”OLLE!”

Han vände sig förskrämt om. Någon hade gormat hans namn. Hans skärrade själ mjuknade omgående när han fick se sin älskade komma ut genom portarna från sjukhuset. Där var hon, hans ljus, räddning och livspartner. Personen han älskade mer än allt annat och hon som gjorde hans liv fulländat.

”Jes..”

”OLLE! Vad FAN sysslar du med?”

”Vadå, jag kommer ju för att hämta dig och vår förstfödde!”

”Jotack, men du är för i helvete fyra timmar sen! Och så dyker du upp på din jävla cykel. CYKEL! Hur hade du tänkt få hem oss på den där trampleksaken? Vi är tre personer. Du har inte ens en pakethållare.”

”Men…”

”Inga jävla men här nu. Det tar MAX 10 minuter att åka hemifrån och hit med bil. MAX. Det tar MAX 30 minuter med cykel. Och då räknar jag högt, och högt är fan ingen känsla jag har för din cykel just nu.”

”Ja alltså hjälm..”

”HJÄLMEN?! Du menar att du fick samtalet att vi kunde lämna sjukhuset för FYRA timmar sedan, då bestämde du dig för att ’Åh så härligt, bäst jag letar fram alla cykelgrejer!’. Cykeln förresten, var inte den jäveln på vinterförvaring?”

”Jo..”

”Så du tog alltså bilen, åkte till cykelverkstaden där du har den förvarad över vintern, hämtade cykeln, åkte hem med cykeln, lastade av den, letade reda på alla cykelsaker du har. Vilket jag antar inte var så lätt med tanke på att vi flyttade för en fucking månad sedan, klädde på dig allt och sedan gav dig iväg för att hämta mig och ditt barn?”

”Ja när du säger det så så låter det kanske in..”

”Du. Kan. Dra. Åt. Helvete.”

Med barnet i tryggt förvar i ena armen så tar hon upp sin telefon med andra handen och slår ett nummer, för telefonen till sitt öra, vänder sig om och går in till sjukhuset igen. Olle står och tittar på, storögt.

Han plockar upp de fyra olika cykelnycklarna, låser upp sin cykel. Han sätter sig på sadeln. Klickar i cykelskorna i sina fästen och rullar iväg. Benen känns starka, starkare än någonsin.

Gud.

Han är en cykelgud.

 

 

Packa packa packa

Det är dags att packa ihop datorn inför flytten. FLYTTEN?! tänker ni, vafan ska han flytta igen?

JAPP

Nu lämnas lägenheten i Göteborg för ett hus i Värmlands Nysäter i Säffle kommun. Godsägare Davidsson, fina grejer det.

Tänker mig ett längre inlägg om det hela lite senare, just nu är det mycket annat i huvudet. Typ… vart i helvete ska jag lägga alla grejer!?!

Fridens.

78 Dagar

Det var så många dagar det tog mig att återkomma till bloggen. Så kan säga att mina farhågor besannades. Så frågan är om jag är synsk eller om jag bara kände att jag måste efterleva mina egna spådomar.

Min farhåga var att om jag slutade blogga dagligen så skulle jag sluta med det helt. Jag skulle inte ta mig tiden varje dag att skriva ner lite ord här på min kära blogg. Och ja, så blev det kan vi väl konstatera såhär i efterhand. Men det kanske var vad som behövdes efter att ha gjort ett inlägg om dagen i 765 dagar, då kommer det alltid en liten paus på 78 dagar. Det kan faktiskt vara någon grundlag på det tror jag, får kolla upp det.

Jag vet faktiskt inte varför det tog så lång tid att komma tillbaka, men till viss del tror jag det beror på att det hela mer kändes som ett tvång än som något lustfyllt. Alltså att det blivit någon form av besatthet att skriva ett inlägg om dagen, och när jag väl släppte det så blev det ganska gött ändå. Sedan så var det lite mer jobb än jag tänkt att dra igång den där “Tio i Tolv”-grejen. Plötsligt kändes det som ett jobb istället för en hobby…

Min grundtanke med att just skriva ett inlägg om dagen var att det skulle kicka igång mitt vanliga skrivande, det gjorde det inte. Skriver precis lika lite nu som jag gjorde innan. Jag får fundera lite på det där.

Nu ska jag däremot äta mig lite frukost, så ni får ha det så fint!

Fridens.

En fin film om rädsla

Den handlar mer om rädsla, den handlar även om att antingen ge efter för den eller att besegra den. Att bestämma sig för att antingen göra en sak eller att inte göra det. Båda två kan vara minst lika modiga.

Det var Magnus som gav mig länken, och det jag hade att säga efter var “Berörande!” “Så fin!”

Det är några som riggat upp kameror och mikrofoner högst upp i ett hopptorn, vid 10 meter. Så får en se hur de våndas och kämpar med om de ska hoppa eller inte. Det är verkligen berörande, jag kände så väl igen mig i det. Ska jag våga eller inte o.s.v.

https://www.nytimes.com/video/opinion/100000004882589/ten-meter-tower.html?src=vidm

Där har ni länken. Det är en kortfilm på 16 minuter som är väl värd att se på. Det är fängslande att titta på hur olika personer tacklar situationen.

Fundera inte, gör det bara. Se filmen alltså.

För övrigt kan jag säga att jag aldrig hoppade från 10an. Jag vet att jag hoppade från 5an, och kanske 7.5, men den är jag mer osäker på!

Fridens.

Februari för bövlen

Är det bara jag eller sprang verkligen Januari iväg på ett litet kick? Det känns som att snart är det Jul igen. Jag går runt och nynnar på julmusik och planerar julklappsinköpen. Vad ska en annars göra liksom.

Filmfestival är det i stan här också, ska gå på en film. Moonlight. Den ska jag se på Lördag då Alvarssons kommer till byn. Det blir trevligt det. Mycket trevligt!

Men i morgon är det Torsdag och då jäklar smäller det, för då har jag sovmorgon! Inte för att jag kommer vakna nåt senare för det, men bara att säga det är ju nice.

Fridens.